Carl Michael Bellman

Carl Michael Bellman (1740–1795) är en av den svenska litteraturens förgrundsgestalter. Bellman är i vår tids dagar berömd för sina dikter och visor, vilka av många inte minst förknippas med dryckeslag. Han levde i Stockholm i en tid då det i staden fanns 700 krogar på 70 000 invånare.

Det mesta i form av biografiska detaljer om skalden Bellman är okända. Därav har mycket uttolkats från hans visor och skapat bilden av den försupne diktaren som hyllar den romerska vinguden Bacchus.

I Bellmans dikter ingår pastoraler, vilka varvas med bilder från stadsliv där det märks att han är inspirerad av dryckesvisor. Bellman levde fattigt – vid ett tillfälle satt han i häktet på grund av obetalde skulder. Han var dock redan under sin livstid uppburen för sin diktkonst, men det var under en tid där inkomster från diktande och visor ännu inte förekom. Dikterna och visorna spreds först muntligt och sedan genom avskrifter.1

I ett förord till Fredmans epistlar skriver Johan Henric Kellgren att ”Aldrig ännu vore Skaldekonft och Tonkonft mera yfterligt förente” [i citatet med föråldrad svenska fungerar bokstaven f som s gör idag] angående Bellmans skaldeverk. Vidare betonar han dikternas kraft som inte polerade eller vers för bildade diktläsare utan hur de är ”ögnablicksfkapelfer” (ögonblicksskapelser).2

I Fredmans epistlar som gavs ut 1790 (vilket var långt efter de skrevs dock), figurerar återkommande gestalter, som urmakaren Fredman som får verka som brevskrivare i epistlarna. Andra återkommande gestalter är Fader Movitz och nymfen Ulla Winblad. De förekommer också i den senare tillkomna Fredmans sånger.

Bellman skrev om gudomliga teman, men tog ner det på marken och lät det smutsas ner. I stället för att ära Bibeln skapade han parodier på dess berättelser såsom ”Gubben Noach”. Att det höga, det sublima, blandas med det låga är ett grundtema. En upphöjd flicka blir i verklighetens ljus en fallen (prostituerad eller lättillgängligt): kärleken hos Bellman håller ofta till på bordell. Bellmans sånger kan bära det ekivoka och smädande: ”Ach du min moder” låter det där Bellman fördömer den dag han fötts och detta genom att klandra sin mors brist på återhållsamhet i ”min faders säng”.

Kännetecknande är hur Bellman använder konstraster och blandar högstämda motiv med låga. Naturlyrik, höviska kärleksförklaringar och mytologiska motiv övergår i samtidens backanal på Stockholmskrogar. Uppmaningar till att musicera, sjunga och dricka inflikas ideligen. Stämningslägen skiftar från att med vågade och plumpa skämt roa till att övergå i vemod färgad av åldrandet och döden.

I ”Fredmans epistel nr 1” finns följande rader:

Fram brånvins flafka;
Lydom Bacchi lag;
Gutår båd natt och dag!3

[i prosaisk fri moderniserad svenska: Fram brännvins flaska / Lyd Bacchus [antik vingud] lag / skål både natt och dag!] 

I Bellmans 25e epistel blir man i först översköljd av mytologiska gestalter. Sedan avtar de mytologiska motiven och det övergår till ett desto mer hemtamt sommarlandskap. Och diktens centralfigur Ulla Winblad undergår ett människoblivande från sin Venusdräkt.

Som kontrast till den höga tonen som anläggs med grekisk och romersk mytologi blandar Bellman in högst vardagliga ting som enkla fröjder och inför vinet och oförblommerade erotiska betraktelser.

Det yttre som utspelas i dikten är att Venus tar sig över vattnet till ”Djurgåln” och där uppträder som Ulla Winblad. Därefter övergår det i en backanal där livsglädjen står i fokus. Dessa händelser gestaltas visuellt i dikten, från beskrivning av detaljer i miljön till hur personerna uppträder. Mot slutet av episteln låter det så här:

Sjungen nu alla!
låt kärlek befalla
våra liv;
låt oss spelmän kalla
till tidsfördriv

och till slut har diktens gestalter uppnått tillståndet där det är ”vällust i blod och glas”.

Diktens form utmärks av längre strofer bestående av korthuggna rader med slutrim. Vanligt förekommande är uppräkningar och framhävningar:

Blås musikanter
för Ulla galanter
och förnäm.
Skira engageanter,
och diadem!

Fastän vin, sång och kärlek är ledmotiv i Bellmans diktande påminns det om livets förgänglighet (särskilt genom den lungsjuka Movitz som blir föremålet för sådana sånger). Berusningen blir en lisa och ackompanjerad av musik och kärlekens pustar kan människan fröjdas och begären få utlopp. Blandningen av det högstämda och låga i vardagen ger en ärlig syn på livet och kan ses som hur livets ideal, dess drömmar möter det verklighetskrassa.

Carl Michael Bellmans dikter och visor har en del i vår bild av det svenska och han räknas till vårt lands allra främsta litteratörer. Göran Hägg skriver i Den svenska litteraturhistorien: ”Som ingen annan klassiker (utom tills nyligen psalmboken) har Fredmans Epistlar bevarat sin ställning. Det fans en tid då Frithiofs saga eller Fänrik Ståls sägner kunde nämnas som konkurrenter. Det verkar absurt idag, trots att avståndet i tid och språk till Bellmans gestalter är större”.4

Det är inte minst senare efterled bestående av namn som Evert Taube och Cornelis Vreeswijk, vilka gjort senare generationer bekanta med Bellman. En del av visorna lever fortfarande som del av den svenska visskatten, exempelvis ”Fjäriln vingad syns på Haga”.

Noter

1. Den svenska litteraturhistorien av Göran Hägg
2. Företal Carl Michael Bellman Fredmans Epistlar (1790, faksimil)
3. Carl Michael Bellman Fredmans Epistlar
4. Ibid Göran Hägg