Carl Michael Bellman
Carl Michael Bellman (1740–1795) är en av den svenska litteraturens förgrundsgestalter och än i våra dagar är Bellman berömd för sina dikter och visor. De förknippas av många med dryckeslag. Diktaren själv levde i ett Stockholm med 700 krogar på 70 000 invånare.
Det mesta som rör biografiska detaljer om skalden Bellman är okänt. Därav har mycket uttolkats från hans visor och skapat bilden av den försupne diktaren som hyllar den romerska vinguden Bacchus.
I Bellmans dikter ingår pastoraler, vilka varvas med bilder från stadsliv, märkbart inspirerade av dryckesvisor. Bellman levde fattigt – vid ett tillfälle satt han i häktet på grund av obetalade skulder. Han var redan under sin livstid uppburen för sin verskonst, men det i en tid då inkomster från diktande och visor ännu inte förekom. Dikterna och visorna spreds först muntligt och sedan genom avskrifter.1
I ett förord till Bellmans skaldeverk Fredmans epistlar skriver Johan Henric Kellgren att ”Aldrig ännu vore Skaldekonft och Tonkonft mera yfterligt förente” [i citatet med föråldrad svenska fungerar bokstaven f som s gör idag]. Därtill betonar han dikternas opolerade kraft och att det inte handlar om vers för bildade diktläsare utan hur de är ”ögnablicksfkapelfer” (ögonblicksskapelser).2
I Fredmans epistlar som gavs ut 1790 (vilket var långt efter de flesta hade skrivits dock), figurerar återkommande gestalter, som urmakaren Fredman som får verka som brevskrivare i epistlarna. Andra återkommande gestalter är Fader Movitz och nymfen Ulla Winblad. De förekommer också i den senare tillkomna Fredmans sånger.
Bellman använde gudomliga motiv, men tog ner det på marken. I stället för att ära Bibeln skapade han parodier på dess berättelser såsom ”Gubben Noach”. En upphöjd flicka blir i verklighetens ljus en fallen (prostituerad eller lättillgänglig) – kärleken hos Bellman håller ofta till på bordell. Bellmans sånger kan frambära det ekivoka och smädande: ”Ach du min moder” låter det där Bellman fördömer den dag han fötts och detta genom att klandra sin mors brist på återhållsamhet i ”min faders säng”.
Kännetecknande hos Bellman är konstrasterna, hur han blandar högstämda motiv med låga. Naturlyrik, höviska kärleksförklaringar och mytologiska motiv övergår i samtidens backanal på Stockholmskrogar och oförblommerade erotiska betraktelser. Uppmaningar till att musicera, sjunga och dricka inflikas ideligen. Stämningslägen skiftar från att med vågade och plumpa skämt roa till att övergå i vemod färgat av åldrandet och döden.
I ”Fredmans epistel nr 1” finns följande rader:
Fram brånvins flafka;
Lydom Bacchi lag;
Gutår båd natt och dag!3
(Fritt i prosaisk moderniserad svenska: Fram brännvins flaska / lyd Bacchus [antik vingud] lag / skål både natt och dag!)
I Bellmans 25 epistel blir man först översköljd av mytologiska gestalter varefter de mytologiska motiven övergår till ett hemtamt sommarlandskap. Och diktens centralfigur Ulla Winblad undergår ett människoblivande från sin Venusdräkt. Det yttre som utspelas i dikten är att Venus tar sig över vattnet till ”Djurgåln” och där uppträder som Ulla Winblad. Sedan övergår det i en backanal där livsglädjen står i fokus. Dessa händelser gestaltas visuellt i dikten, från beskrivning av detaljer i miljön till hur personerna uppträder. Mot slutet av episteln låter det så här:
Sjungen nu alla!
låt kärlek befalla
våra liv;
låt oss spelmän kalla
till tidsfördriv
och till slut har diktens gestalter uppnått tillståndet där det är ”vällust i blod och glas”.
Diktens form utmärks av längre strofer bestående av korthuggna rader med slutrim. Vanligt förekommande är uppräkningar och framhävningar:
Blås musikanter
för Ulla galanter
och förnäm.
Skira engageanter,
och diadem!
Fastän vin, sång och kärlek är ledmotiv i Bellmans diktande påminns det om livets förgänglighet (särskilt genom den lungsjuka Movitz som blir föremålet för sådana sånger; Bellman skulle själv avlida i lungsot). Berusningen blir en lisa och ackompanjerad av musik och kärlekens pustar kan människan fröjdas och begären få utlopp.
Carl Michael Bellmans dikter och visor har en del i vår bild av det svenska och han räknas till vårt lands allra främsta litteratörer. Göran Hägg skriver i Den svenska litteraturhistorien: ”Som ingen annan klassiker (utom tills nyligen psalmboken) har Fredmans Epistlar bevarat sin ställning. Det fanns en tid då Frithiofs saga eller Fänrik Ståls sägner kunde nämnas som konkurrenter. Det verkar absurt idag, trots att avståndet i tid och språk till Bellmans gestalter är större”.4
Det är inte minst senare efterled bestående av namn som Evert Taube, Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk som gjort nya generationer bekanta med Bellman. En del av visorna lever fortfarande som del av den svenska visskatten, exempelvis ”Fjäriln vingad syns på Haga”.
Nästa avsnitt ur Litteraturhistorien: Romantiken – känslornas estetik
| Senast uppdaterad: 2023.12.05Noter
1. Den svenska litteraturhistorien av Göran Hägg2. Företal Carl Michael Bellman Fredmans Epistlar (1790, faksimil)
3. Carl Michael Bellman Fredmans Epistlar
4. Ibid Göran Hägg