Svensk dikt under romantiken
Den strömning som inom litteraturen kallas romantiken startar runt år 1800 i Europa och dess startpunkt i Sverige brukar preciseras till 1809 markerad av politiska omvälvningar och avskaffandet av censuren.1 På lyrikens område kan det märkas genom att naturen och känslan betonas och specifikt för den svenska lyriken är vurmen för folktron med inslag av näcken, älvor och tomtar. Detta sammanfaller med en nationalistisk tendens i litteraturen som får sin speciella utformning med den ”götiska” romantiken som kretsar kring fornnordisk folklore och historia.2
Erik Johan Stagnelius och Esaias Tegnér är två av de stora namnen från denna tid. De är samtida med andra litteratörer som Per Daniel Atterbom (1790–1855) och Erik Gustaf Geijer (1783–1847), vilka idag inte står lika högt i kurs i den svenska lyrikens historia. Geijer är den av de två som mest lever kvar i kulturmedvetandet och främst då som skapare av gestalter som Vikingen och Odalbonden, vilka blivit mönsterbildande för den historiska synen på vikingar och svenska bönder.3
Stagnelius
Erik Johan Stagnelius (1793–1823) föddes på en prästgård på Öland. Om hans uppväxt och vuxna liv är föga känt och efter att han debuterat som författare skulle han inte ingå i det litterära etablissemanget – han var snarast en ensling, vilket återspeglas i hans dikter.4 Det finns inte ens något fotografi som säkert kan sägas föreställa Stagnelius bortsett från en silhuett i profil och i vittnesberättelser omnämns hans mindre tilltalande apparition.5
Man vet dock att han redan som ung kunde betraktas som lärd och var särskilt kunnig i antikens kultur tillika samtida litteratur och filosofi samt behärskade flera språk.6 Hans skönlitterära produktion omfattar dikter och pjäser på vers. Även om han bara hann ge ut en diktsamling, Liljor i Saron (1821), vid sidan av de betydligt fler efterlämnade dikterna har han intagit positionen som en av de största i den svenska lyriken.
Medan en del av dikterna är tillgängliga i sin tidlösa dräkt är andra svårtillgängliga, bland annat på grund av sina mångahanda mytologiska referenser. En dikt som ”Till förruttnelsen” ingår i den första kategorin och innehåller två av Stagnelius återkommande teman: den idealiserade, men ouppnåeliga, kärleken samt dödslängtan. I den inledande, erotiskt dubbelbottnade, strofen tycks diktjaget vilja pådriva dödsögonblicket samtidigt som kärleken äntligen ska besannas på en ort bortom den jordiska:
Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
Att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
Blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar – på svartklädda båren
Den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng – med nejlikor våren
Skall henne beså.
Erik Johan Stagnelius hälsa blev tidigt dålig, de sista åren levde han fattig och alkoholiserad och han dog innan han blivit 30 år.
Tegnér
Esaias Tegnér (1782–1846) var den mest uppburna svenska poeten under sin livstid och behöll rollen som nationalskald långt efter sin död. Även i modern tid har han en framskjuten position i den svenska klassiska litteraturen och hans dikt ”Det eviga” läses i Sveriges Radio varje nyårsafton.
Ett av Tegnérs huvudverk är Frithiofs saga från 1825. Det är en romanscykel bestående av 24 dikter som blandar olika versmått. Frithiofs saga bär sagoformen där inslag från den fornnordiska mytologin är vida förekommande, men som helhet infinner sig verket snarare i en klassicistisk än romantisk tradition.
I den övriga diktproduktion (där dikter såsom ”Mjeltsjukan” och ”Den döde” ingår) finns ibland inflytande från Schiller och Byron och i sin översikt över svensk litteraturhistoria beskriver Göran Hägg kännetecknande drag i Tegnérs bildspråk: ”Till skillnad från barockens liknelser (´ögats pärledike´) och klassicismens omskrivningar (´jungfrumord´) konkretiserar Tegnérs bilder något abstrakt eller ger form åt något egentligen formlöst. De uttrycker i symbolisk gestalt något som knappast kan sägas tydligare på annat sätt”.7
I den biografiska bild som ges av Tegnér framgår en diktares väg till berömmelse och en stigande akademisk bana – han blev professor i grekiska vid Lunds universitet och invald i Svenska Akademien. Men den senare delen av livet kantades av depression, vilken skulle utvecklas till sinnessjukdom och han vistades ett tag på en anstalt för sinnessjuka i Schleswig.8 Genom Esaias Tegnérs brev som utgavs i flera volymer 1953–1976 har mer blivit känt om honom.
Runeberg
Den som efter Tegnér skulle överta rollen som landets mest uppburne skald var en finländare (Finland var en del av Sverige t.o.m. år 1809), Johan Ludvig Runeberg (1804–1877). Medan hans diktverk Kung Fjalar länge var beryktat vilar hans rykte idag främst på det nationalistiska eposet Fänrik Ståls sägner (utgivet i två delar 1848, 1860).
Fänrik Ståls sägner skrevs på svenska, men översattes senare till finska och ledde till att Runeberg fick status som Finlands nationalskald. Fastän verket knappast läses längre av allmänhet lever många bevingade ord kvar i det kulturella minnet.
Nästa avsnitt ur 1800-tal: Gustaf Fröding
| Senast uppdaterad: 2023.12.07Noter
1. Den svenska litteraturhistorien (1996) av Göran Hägg s. 1962. Ibid. s. 198
3. Ibid. s. 214
4. Erik Johan Stagnelius (2003) av Jan Olov Ullén s. 28
5. Ullén ibid s. 36
6. Ibid. s. 39
7. Hägg ibid. s. 222
8. Wikipedia.org, https://sv.wikipedia.org/wiki/Esaias_Tegn%C3%A9r#Riksdagsarbete_och_sinnessjukdom, hämtad 2021-06-17