Esaias Tegnér – ”Det eviga”

“Det eviga” är en dikt från 1810 av Esaias Tegnér (1782–1846).

Det eviga

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd,
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut,
så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan, som stängdes i lågande bröst,
tar mandom, lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft,
och åldren dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
vi fiska dess guldsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga allt rätt,
och bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav, må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

(Dikten kan se något olika ut beroende på den språkliga moderniseringen, ovan version är hämtad ur antologin Svensk Dikt från 1985.)

Kontext och tema

Tegnérs ”Det eviga” kan betraktas som en patosfylld lärodikt. En lärodikt förmedlar etiska kunskaper och levnadsregler; den blev vanlig på 1700-talet efter att ha uppstått under antiken.

I andra och tredje stroferna framläggs grundtemat: hur mycket ondskan än breder ut sig kommer idén om det rätta ändock fortleva om så bara som en ”fristad” gömd i någons ”bröst” (bröst är här en omskrivning för hjärta i den vidare betydelsen känslor).

Även om dikten kommenterar politiska händelser – ”den starke” i första strofen anses syfta på Napoleon – äger den en tidlöshet.

Språk och referenser

Det ingår ålderdomliga ord i dikten. Ordet vanskligt ska här förstås i betydelsen förgängligt. Ordet bragte är en ålderdomlig form för bringa. Ordet anlet kunde användas i poetiska sammanhang för anlete (dvs. ansikte). Ordet vädje har här betydelsen löpa.

Vidare förekommer frasen "med fiken håg" i betydelsen med förväntansfullt begär.

Lethe som omnämns i fjärde strofen syftar till en flod i underjorden i grekisk mytologi.

Form

Att notera är rimflätningen ABABCC, med vilket menas att de sexradiga stroferna har slutrim på första och tredje, andra och fjärde samt femte och sjätte raderna.