August Strindberg

August Strindberg (1849–1912) räknas allmänt som Sveriges störste författare. Även om Strindberg inte i varje avseende är den främste stilisten finns en bredd i motiv och ett filosofiskt och psykologiskt djup i hans verk av stora mått. Än idag är många av porträtten i berättelserna levande, många av livsfrågorna aktuella och avslöjanden av lögner står som eviga sanningar.

Som författare var han produktiv och rask (från originalmanuskript framgår att han skrev med få ändringar och strykningar). Han var likaså en mångsysslare: utöver skönlitterärt författande i många genrer ägnade han sig åt måleri och naturvetenskap. Mångsyssleriet var även av ekonomiska orsaker. Inte ens Strindberg kunde försörja sig genom skönlitteratur, vilket vid denna tid inte förekom såsom idag. Ofta skuldsatt var Strindberg också en ”brödskrivare”.

Strindberg är intresserad av politik och dagsaktuella frågor, vilket kunde utmynna i samhällskritik. Hans stoff innehöll ofta en halt av det självbiografiska och han skonade inte alltid kolleger eller sina hustrur när han skrev. Av samtiden ibland benämnd som ”skandalskrivare”, av vissa ansedd som sinnesrubbad (vilken han under tider själv fruktade och i skrift kommer som mest till uttryck i många av de så kallade kristiderna, inklusive Inferno), blev en del av hans skrifter högst kontroversiella.

Biografi

August Strindberg föds på Riddarholmen i Stockholm där han växer upp i en borgerlig miljö. Hans mor kommer från enklare förhållanden än fadern (Strindberg skulle senare sätta ”tjänstekvinnans son” som titel på sin självbiografi), och genom henne känner han sig befryndad med underklassen. Hon dör i Tuberkulos då August är 13 år.¹ Med fadern är relationen aldrig särskilt nära och senare efter att fadern gjort August arvlös sker en total brytning.

August blir student på universitet i Uppsala och agerar även under kortare tid som folkskollärare och informator.² Han underkänns i examen för kemi i ambitionen att bli läkare och sadlar om för en skådespelarbana, vilket snart rinner ut i sanden men resulterar i egna försök att skriva dramer.³ Han får dramat Fritänkaren utgivet och fortsätter därefter med fler dramer⁴ och återupptar studierna för att fördjupa sig i litteratur- och konsthistoria.⁵

Efter universitet söker han sig tillbaka till Stockholm där han i en av stadens utkanter bosätter sig i en vindslya med ambitioner riktade mot journalism och författarskap.⁶ Göran Söderström i sin biografi skriver att huset var ”ett typexempel på stockholmsk fattigdom och trångboddhet” och ”skärpte den unge Strindbergs ståndpunkt från idealistisk nyliberal till radikal arbetarvän”.⁷

Strindberg var kluven när det gällde klasstillhörighet. I självbiografin Tjänstekvinnans son skriver han: ”Han vördar av instinkt överklassen, vördar den för mycket för att våga hoppas komma dit. Och han känner att han icke hör dit. Men han hör inte till slavarna heller. Detta blir en av slitningarna i hans liv.”⁸

Han hyser också motstridiga känslor mellan kultur och natur. Han kan inte trivas i en stad (uttryck för kultur) utan trivs på landet. Under Parisvistelsen bodde han i utkanten av staden och allra bäst trivdes han på Kymmendö. Även om han under många dagar var nedgrävd i böcker vid det Kungliga Biblioteket var han misstrogen mot professorerna ”som satt på stolar och såg icke landskapet för glasögonens skull, deras blickar var riktade inåt, och deras känslor syntes aldrig. Deras tal gick fram som syllogismer, efter formler, deras skratt var bittert, och med all sin lärdom tycktes de vara marionetter".⁹

I Stockholm lyckas den unge Strindberg snart skaffa sig en anställning som litteratör på en tidning, vilket till en början innebär en idealisk tillvaro, men det avbryts tvärt efter en konflikt som uppstår då han inte velat underkasta sig kompromiss. En svåruthärdlig social tillvaro tar vid under en period tills han formligen räddas av en anställning på det Kungliga Biblioteket som sekter. Detta ger honom därtill ypperliga möjligheter till studier och på kort tid lär han sig kinesiska, blir en sinolog och skriver uppsatser som får utmärkelser.

Som privatperson beskrivs Strindberg som skygg, men också oppositionell, vilket framkommer genom pennan. Han visar prov på ytterst känsliga sidor som kan övergå i hysteri. I relationer märks en lättväckt svartsjuka som kan övergå i sjuklig misstänksamhet – något som med eftertryck framkommer i den självbiografiska romanen En dåres försvarstal.

Samtidigt som han är oförmögen att leva utan en kvinnlig partner utslungas okvädesord om kvinnan i skrifterna. Strindbergs kvinnosyn är notorisk, men på samma gång komplex: han är en romantiker med en idealistisk syn på kärleken mellan man och kvinna, vilket problematiserar den vardagliga samvaron när passionen lagt sig och än mer då kvinnan vid hans sida uppvisar sidor som inte överensstämmer med idealbilden. Även om Strindberg idealiserade familjen som institution var äktenskapet inte lika problemfritt, han liknar det i En dåres försvarstal med en ”tvekamp”.¹⁰ Senare i Svarta fanor tycks bilden av äktenskapet mörknat ytterligare då makarna ”endast levde som apor i bur”.¹¹

Kvinnoföraktet som ibland kan skymtas hos Strindberg baseras på att mannen är den ”som skapat hela kulturen, åkerbruk, handel, industri, konst, vetenskap”; vidare den som ”delat sitt bröd med kvinnan, skyddat henne och hennes barn”. Emancipationen som var aktuell i tiden framstår av samma skäl för Strindberg som en oförrätt mot mannen.¹² Strindbergs kvinnosyn bör också ses som en del av en kritik riktad mot samhället och hur könens dynamiska relationer ter sig socialt och i synnerhet i den institution som kallas äktenskap. Det är dock ingen ensidigt positiv syn på mannen som framkommer hos Strindberg. Som exempel kan tas kaptenen i dramat Dödsdansen som delvis är byggd som självbiografisk avbild av författaren själv, fast ges högst osympatiska drag som förenas i ömklighet och högmod.

När Strindberg valde att lämna Sverige vid 33 års ålder hade det mycket att göra med att han ansåg sig förföljd i hemlandet. Han bosätter sig först en period i Frankrike där han umgås på plats med en av de då ledande norska författarna Bjørnstjerne Bjørnson samt senare Carl Larsson och andra konstnärer i den skandinaviska konstnärskolonin i Grez-sur-Loing. Han vistas även perioder i Schweiz där han umgås med Werner von Heidenstam som förblir en av hans närmaste vänner innan relationen slår om i bitter rivalitet.

Efter ha bott utomlands i sex år återvänder Strindberg 1889 till Sverige. Där väntar en bitter skilsmässa med Siri. Omsorgen om barnen blir en rättssak, men efter att Strindberg till slut upphör att göra anspråk i saken tillfaller vårdnaden Siri.¹³

Vid denna tid håller den naturalistiska rörelsen som Strindberg är främsta representant för på att avlösas av en nationalromantisk. Även om Strindbergs naturskildringar och i synnerhet skildringar av Skärgården står som förebild.¹⁴ Strindberg intresserar sig nu själv för Sveriges natur och kultur i extra grad. Hans verk blir inte längre lika uppmärksammande och delar av den inhemska hyllningskören har börjat tystna medan den ledande positionen i svensk litteratur tycks ha övergått till Heidenstam.¹⁵

I takt med att Strindbergs anseende dalar i hemlandet försöker andra svenska författare bosatta i Berlin locka honom till Tyskland. Strindberg är först tveksam, men bestämmer sig omsider för att på nytt lämna fäderneslandet. Hösten 1892 anländer han till Berlin där det finns ett mycket stort intresse för hans verk och författarkollegerna ser där upp till honom som mästaren under de fyra år han tillbringar i staden. Särskilt mycket tid tillbringas på en vinstuga, ”Svarta Ferkeln”, som är belägen nära hemmet och där en konstnärskrets med bland annat norska målaren Edward Munch ansluter sig.¹⁶

Det är i Tyskland han träffar österrikiskan Frida Uhl som blir hans andra hustru. Deras äktenskap skulle vara fyra år och tycks ha varit än mer olyckligt än det första.¹⁷

Under perioden då äktenskapet håller på att stranda flyttar Strindberg på nytt till Paris och finner umgänge i en konstnärskrets där målaren Paul Gauguin är ett av de mest beryktade namnen. Hans rykte som författare är stigande i Frankrike, men samtidigt utspelar sig något av en personlig misär. Denna stegras till den så kallade Infernokrisen 1895–1896 med Strindberg som alltmer isolerad. Han hamnar i en depression och uppvisar tecken på förföljelse- och självmordsmani. Han kommer under denna tid i kontakt med ockultismen (en mystisk-religiös lära) som ett led i ett religiöst sökande. Detta skildras i böckerna Inferno och Legender som är självbiografiska och delvis bestående av dagboksanteckningar.¹⁸

Efter en tids tvekanden mellan Lund och Paris återvänder Strindberg till Stockholm 1899. I Lund tas han emot hjärtligt av en rad författarkollegor, men efter utgivningar av romaner som Svarta fanor där han spyr galla över diverse kulturpersonligheter vänder sig många emot honom.

Den 53-årige Strindberg träffar Harriet Bosse, en 23-årig skådespelare som deltar i uppsättningen av hans pjäs Till Damaskus. De blir snabbt förälskade och giftermål sker 1901. I likhet med föregående äktenskap blir det snart nötningar och även om ömsesidiga känslor emellan de båda kvarstår blir det skilsmässa inom ett par år.

Efter de känslodrabbande slitningarna med Harriet och bristfällig kontakt med barnen från samtliga äktenskap kantas slutskedet av livet för Strindberg av mycket ensamhet och disharmoni. Han får dock sitt slutgiltiga erkännande i hemlandet som dess största författare (även om han aldrig får Nobelpriset ges förslag att han ska tilldelas ett ”Anti-Nobelpris”, vilket också utgör en markering mot Nobelkommittén för dess konservativa val av pristagare).¹⁹ August Strindberg blir efter ett liv i nästan ständig penningbrist slutligen förmögen på sitt skrivande – när Bonnier köper ensamrättigheterna till hans samlade verk handlar det om närmare tio miljoner kronor i dagens penningvärde.²⁰

August Strindberg bor de sista åren i den lägenhet i Stockholm som kallades Blå tornet där han avlider 63 år gammal.

Mäster Olof och Röda Rummet

Strindberg fick som ung anställning som skribent på Aftonbladet och arbetade under denna tid med sitt första mogna verk, dramat Mäster Olof vars huvudperson går tillbaka på reformatorn Olaus Petri. Verket blev till en början refuserat av anledningar som att det inte ansågs historiskt korrekt och skulle efter omarbetningar (vilket ledde till två versioner, på vers samt prosa) uppföras först 1881 då det gavs stor upprättelse åt upphovsmannen.²¹

Mäster Olof är ett historiskt drama och Strindberg skulle återvända till sådana motiv fler gånger, till exempel med Gillets hemlighet och Gustav Vasa.

Ett annat av de tidiga verken var romanen Röda Rummet som utkom 1879. Huvudpersonen Arvid Falk är en litteratör som umgås med konstnärsvänner i Stockholm och i synnerhet på Berns (där interiören återfinns från vilken titeln är hämtad). På ytan rör det sig om diskussioner och festande, men också gestaltning av idéer ställda mot varandra: den nihilistiska mot den revolutionära. Romanen kom att innebära ett publikt genombrott för Strindberg även om den inte föll alla kritiker i smaken.²²

Fastän Röda rummet och Hemsöborna är två klassiker är det inte som romanförfattare den store svenska litteratören når högst. Det är genom sin dramatik och berättelser i noveller Strindberg intaget en plats i världslitteraturen och tillsammans med kanske främst Henrik Ibsen internationellt räknas som Nordens största litterära namn.

Dramatik

En viktig del i Strindbergs dramatik utgör hans realistiska dramer: Fadren (urpremiär i Köpenhamn 1887), Fröken Julie (urpremiär i Köpenhamn 1889) och Fordringsägare (urpremiär i Köpenhamn 1889). Dessa har en stark realism som övergår i naturalism och i vilka disparata motiv hos karaktärerna korsas och formar deras handlingar.

Pjäsen Fröken Julie är en av anledningarna till varför Strindberg räknas som en av världslitteraturens stora dramatiker. Konflikten i dramat utspelas mellan betjänten Jean som representerar underklassen och fröken Julie som representerar överklassen. I deras möte förskjuts deras roller efter en sexuell interaktion gett Jean övertaget. Det är på grund av den komplexa väv av motiv hos kontrahenterna som stycket spelats om och om igen. Den starka realistiska känslan uppstår delvis genom de lösa karaktärerna vars vaga drivkrafter som kan ta nya riktningar – precis som riktiga människor utanför de fiktiva ramarna.

Fordringsägare har endast tre personer i handlingen. Först två män som diskuterar ett förhållande med en kvinna och sedan kommer till slut kvinnan in i bilden. Precis som Fadren är dramat ännu en uppgörelse mellan könen. Mannen beskrivs som fängslad hos kvinnan och Adolf en av karaktärerna i pjäsen säger: ”Det är underligt, men det ser ut för mig ibland som hon icke vore något själv utan en del av mig; en inälva som bar bort min vilja, min lust att leva; som om jag deponerat hos henne själva livsknuten anatomin talar om!” Samme Adolf: ”Hon smeker mig, hon är öm, men det ligger något kvävande i hennes kyssar, något sugande dövande”.

Efter att ha gjort ett uppehåll med författandet av dramer återvänder Strindberg till sitt kanske stora specialområde och skapar på nytt stor konst och nydanande verk såsom Till Damaskus som han börjat skriva 1898.

Vad som skiljer sig från tidigare dramaverk är en symbolisk halt där sagans övernaturliga inslag märks. Själv kallar Strindberg sin nya inriktning ”supranaturalism” och den skulle få stor betydelse för det expressionistiska dramat. I Till Damaskus stöds huvudpersonen av bipersoner som fungerar som bärare av symboliska idéer.²³

Ett drömspel skulle bli en vidareutveckling på de symboliska inslagen. I gestaltningen blandas ett verklighetsförlopp med drömbilder. Liknande gäller Spöksonaten som blir ännu ett verk som sätter starkt avtryck i dramatiken även i Europa.

Noveller

Vid en läsning av Strindbergs verk framstår den återkommande spänningen som föreligger mellan könen. Det är ett av hans stora teman. Som författare vill han söka en för honom sann syn på relationen mellan man och kvinna och det finns ofta många nyanser i skildringarna. Fast likaså förekommer emellanåt en nedsättande syn på kvinnan, vilken kanske mest tydliggörs i ett förord till novellsamlingen Giftas.

Giftas som gavs ut i två delar är Strindbergs mest kända novellsamling, vilket mycket har att göra med dess innehåll och genomslaget det fick. Bara en vecka efter att första delen publicerats väcktes ett osedlighetsåtal mot författaren – detta blev den så kallade Giftasprocessen.

Åtalet skedde på grund av att religionen hade hädats, vilket i sig var ironiskt med tanke på det angrepp på kvinnorna som den av många ansågs vara och som sågs vara den egentliga anledningen till åtalet. Processen gav näring åt en samhällsdebatt och delade upp landet i två läger.²⁴

Boken var för sin tid vågad till den grad att den var en sådan man inte vågade ha i sin bokhylla.²⁵ Strindberg blev dock friad i rätten och slapp ett tänkbart fängelsestraff, men det hade kostat den åtalade mycket både psykiskt och ekonomiskt.

Själva innehållet i Giftas-novellerna gäller som oftast två människor som gifter sig och hur deras samliv förlöper. Dessa berättelser utspelade sig i en tid då kvinnan anlände till det äktenskapliga boet med en hemgift och mannen var tänkt att bli familjeförsörjaren. Det är just denna inordning som blir belyst kritiskt i flera noveller. Ett genomgående tema är mannen som familjeförsörjare och frågan ifall denne därmed är den privilegierade parten som av samhället getts denna roll. Så förhåller det sig inte enligt författaren då denne uppbär hela familjeförsörjarskyldigheten.

Den andra delen är än mer uttalat kritisk mot kvinnan och det framgår i biografin Tjänstekvinnans son att Strindberg inte ville att hans hustru skulle läsa boken. Strindberg beskrevs som kontrast också som kvinnodyrkare. Det kan tyckas motstridigt, men det går att från ett perspektiv se Strindbergs stora ideal om kvinnan som ibland kommit på skam och förbytts i bitterhet.

Bland övriga novellsamlingar kan nämnas Svenska öden och äventyr, där det ingick historiska noveller och Skärkarlsliv, med noveller i samma miljöer som romanen Hemsöborna.

Den politiskt stridbara debattören

Under sin samtid var Strindberg uppmärksammad på många fält. Han blev ofta kritiserad för sina häftiga angrepp på vad han ansåg ett föråldrat etablissemang.

I novellsamlingen Det nya riket skriver han satiriskt och raljerar om nutidens politik och sina meningsmotståndare, vilket gjorde att ordstriderna därefter blev än mer hätska från de som kände sig träffade.

Göran Söderström skriver att ”Få svenskar har blivit så våldsamt offentligt hatade som Strindberg, som tog djupt illa vid sig att detta. Det är inte ovanligt att skarpa kritiker av andra själva är mycket sårbara för kritik, och Strindberg är ett typiskt exempel på detta".²⁶

Många debacle tycktes självförvållade. Strindberg tycktes inte tveka att skriva sådant som skulle ligga honom till last. Till exempel skulle de närgångna skildringarna baserade på verkliga människoöden på Kymmendö i romanen Hemsöborna göra att han inte såg det möjligt att mera återvända till vad som var hans mest älskade plats.²⁷

Opinionen skulle dock svänga vid flera tillfällen och övergå i hyllningar, som ibland förbyttes i ny förtrytelse. Intresset för Strindbergs verk skulle naturligt nog vara på olika nivåer under hans livstid och då det rörde sig om mindre lättillgängliga verk var det publika mottagandet ganska svalt.

Strindberg har blivit en av de mest omdiskuterade författarna i den svenska litteraturen. Än idag har hans skrifter förmåga att väcka starka känslor.

Nästa avsnitt ur 1800-tal: Svensk dikt under romantiken

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.09.19

Noter

1. Strindberg – ett liv (2013) av Göran Söderström s. 15.
2. Ibid. s. 27, 29.
3. Ibid. s. 31.
4. Ibid. s. 32.
5. Ibid. s. 35.
6. Ibid. s. 44.
7. Ibid. s. 45.
8. Tjänstekvinnans son Del 1 av August Strindberg s. 33.
9. Tjänstekvinnans son Del 2 av August Strindberg s. 33, s. 60.
10. En dåres försvarstal (2012) av August Strindberg s. 28.
11. Svarta fanor av August Strindberg s. 64.
12. Ibid. s. 58.
13. Strindberg – ett liv s. 227.
14. Ibid. s. 254.
15. Ibid. s. 256ff, s. 301, s. 306.
16. Ibid. s. 302ff.
17. Ibid. s. 384.
18. Ibid. s. 496f.
19. Ibid. s. 690.
20. Ibid. s. 698.
21. Ibid. s. 102.
22. Ibid. s. 100.
23. Strindberg – ett liv s. 526f.
24. Ibid. s. 134.
25. Ibid. s. 137.
26. Ibid. s. 128.
27. Ibid. s. 196.