Viktor Rydberg

Viktor Rydberg (1828-1895) sin författarbana då han som medarbetare i Jönköpingsbladet och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning publicerade följetongsberättelser; de var av undermåligt slag, men han skulle några år senare lyckas bättre med den historiska romanen Fribrytaren på Östersjön (1957).1
Det är dock hans nästa roman, Singoalla, som förblivit hans mest lästa. Det är en riddarroman där ett ålderdomligt och poetiskt språk stundals möter inslag av övernaturlighet. Det hela går i sagans berättarstil om skildrar hur riddarsonen Erland Månesköld träffar och tjusas av zigenerskan Singoalla.

Singoallas följe får lov att slå läger på riddar Bengts ägor, men bestjäl honom och lämnar platsen i en hast. Singoalla och Erland skiljs åt. I zigenarnas lumpna handling och den värdighet som tillskrivs riddarna går det skönja ett nationalistiskt drag.

Ett tema som återkommer är dröm kontra verklighet. Erland längtar efter Singoalla under nätterna då hans känslor tycks öppna sig för deras svunna kärlek medan han om dagarna i det närmaste förbannar henne. ”Kan icke livet varda en dröm, där inbillningen räcker hjärtat vad det åtrår, där det förflutna är en återvunnen verklighet, som lämnar saknaden intet rum?”

Rydberg skulle skriva en tredje roman, Den sista Athenaren 1859; först publicerad som följetång, sedan utgiven som bok. Precis som debutromanen är det en historieroman och denna gång med religiösa motiv.

Rydberg skulle nu övergå till att skriva religionshistoriska skrifter, vilka fick stort genomslag i samtiden, likaså gällde detta hans uppsatser och essäer i nationalromantisk anda.2

Viktor Rydberg må förknippas främst med lyrik, men diktarrollen ikläder han sig först vid ett sent stadium i livet. Samlingen Dikter utkommer 1882 och den innehåller bland annat den välkända ”Tomten”. Rydbergs lyrik har även inlemmats i den svenska traditionen kring jul genom Alice Tegnérs tonsättning och omarbetning av hans ”Betlehems stjärna”.

Andra samtida svenska diktare är Carl Snoilsky, Verner von Hedienstam och Oscar Levertin.

Noter

1. Den svenska litteraturhistorien av Göran Hägg s. 281f
2. Ibid s. 284f