Romantiken – känslornas estetik

Kring år 1800 inleds den kulturhistoriska epok som getts namnet Romantiken och innefattar filosofi, konst och litteratur. Den uppstod bland annat som en reaktion mot upplysningens fokus på förnuftet och ville i stället betona känslan. På litteraturens och konstens område föddes en strävan bort från klassicismen – från antikens tidlösa ideal vändes blicken mot diktaren som subjekt och skapare av det unika.1

Äventyret sågs som lockande och en mer ädel livsväg än det bekväma. Det estetiska ställdes framför det nyttiga. Staden och särskilt industrialismen försmåddes och inom lyriken blev naturen upphöjd och betraktad som en själens spegel. I den mån romantiken omfattade politiken var den inriktning som föreskrevs progressiv.

Även om romantiken som epok brukar ges en början kring 1800 går det att tala om förstadier. Ett sådant är den tyska Sturm und Drang-rörelsen under 1700-talet med diktare som Johann Wolfgang von Goethe vars brevroman Den unge Werthers lidande återspeglade rörelsens betoning på känslans stormande hänförelse.

Sturm und Drang var i sin tur påverkad Jean-Jacques Rousseau. Rousseaus starka pläderingar för lidelsen samt hans upphöjande av naturen och kritik av civilisationen gjorde honom till den centrala gestalten inom förromantiken i slutet av 1700-talet.

En plats som tillskrivs stor vikt för de romantiska tankarnas ursprung var universitet i Jena. Här mognade idéer bland både filosofer och författare som G.W.F. Hegel, Friedrich Schlegel, Friedrich Hölderlin och Novalis.2

I den skotska litteraturen anges Robert Burns (1759–1796) som ett av startskotten till en romantisk litteratur och särskilt med en diktsamling från 1786 med titeln Poems, Chiefly in the Scottish Dialect. Hans dikter blev ofta tonsatta och två kända är ”Auld Lang Syne” och ”Happy Birthday”. Evert Taubes visa ”Min älskling du är som en ros” är en tolkning av Burns ”My Love is Like a Red, Red Rose”.

De engelska poeterna William Wordsworth och Samuel Taylor Coleridge är starkt förknippade med romantiken i dess tidiga skede. Wordsworths naturbeskrivningar i romantisk stil som flödar av synintryck är berömda och har fascinerat många läsare.

Som en del i de romantiska idéerna ingick författaren själv som var mer placerad i centrum än tidigare och en följd därav blir idén om det skapande geniet. Särskilt påtagligt var detta inom poesin där dikterna ansågs avspegla diktarens inre. Tre poeter som alla förkroppsligade idén om det unga geniet och utgjorde den andra vågen av den engelska romantikens poeter var P.B. Shelley, John Keats och Lord Byron. Bilden av det romantiska geniet hos dessa härrörde sig inte enbart från deras diktande utan även hur deras liv gestaltade sig. Samtliga dog de unga och de hade levt ett liv långt från borgliga mönster och i Lord Byrons fall fanns även inslag av äventyr och tapperhet då han frivilligt deltog på grekernas sida i försvaret mot turkarna.

Till den franska litteraturen skulle Germaine de Staël (1766–1817) introducera de romantiska idéerna från Tyskland och göra succé som romanförfattare. Den lyriska franska romantiken skulle inledas av Alphonse de Lamartine (1790–1869) och diktsamlingen Méditations poétiques (1820). Bland franska romantiska författare skulle senare Victor Hugo (1802–1885) inta en särposition. De tre enheterna som gällt sedan franskklassicismen ställdes under kritik och frihet från dessa råder i bland annat Hugos och Alfred de Mussets (1810–1857) skådespel.

Romantiken som strömning inom litteraturen skulle bli livskraftig under lång tid och spridas till många länder. I Italien fanns Giacomo Leopardi, i Österrike Adalbert Stifter, i Danmark Adam Oehlenschläger och i Sverige kan nämnas Erik Johan Stagnelius (se Svensk dikt under romantiken). Även i Amerika skulle småningom romantiska idéer anammas, vilka förenades med transcendalismen hos författare som Ralph Waldo Emerson och David Thoreau.

Vid seklets mitt började betydelsen hos den romantiska strömningen dock minska och andra konstströmningar fick större betydelse. Den romantiska epoken är dock ingen isolerad företeelse i historien utan en del av dess tankegångar skulle leva vidare, dels i specifika drag i vad som kallas postromanticism under sena 1800- och tidiga 1900-talet, dels på ett mer allmänt plan som än idag uppvisar spår.

Skräckromantik

Utöver den sida av romantiken inom litteraturen som bejakar det känslosamma och sköna finns en sida med ockulta inslag. I Natur & Kulturs Litteraturhistoria beskrivs denna dubbelhet i den romantiska epoken som ”ägnar lika mycket kraft åt att gestalta en verklighet genomsyrad av harmoni och godhet som att fördjupa sig i existensens fasansfulla frånsidor. Religiösa hymner är lika viktiga som gotiska skräckskildringar. Det avlägsna och exotiska vävs in i vardagen och förtrollar den.”3

Denna andra sida har ibland sammanfattats i termen skräckromantik. Den utgör också en genre som är nära förbunden med den gotiska romanen som uppstod i slutet av 1700-talet och hade sin största period under 1800-talets första del (ordet gotisk härrörde från en medeltida arkitektonisk term, vilken användes då medeltida slott ofta figurerade i dessa romaner). Själva ordet romantik härrörde från de romanska språken som uppstod under medeltiden och därmed fanns en inneboende association med det medeltida. Romantikerna vurmade för det medeltida på liknande sätt som intellektuella under renässansen uppvisade en vurm för antiken.4

Det skräckromantiska utgick från otäcka stämningar och miljöer som innefattade intryck av övernaturliga inslag. Bland de främsta författarna återfinns ETA Hoffman, Mary Shelley och Edgar Allan Poe.

Därutöver ägnades stort intresse åt sagor, vilket var ett led i omfamnandet av det folkliga som utmärkte en gren av romantiken. Mest kända är bröderna Grimms sagor, en sammanställning av folksagor av de tyska språkforskarna Jacob och Wilhelm Grimm (första utgåvan publicerades 1812).

Nästa avsnitt ur 1800-tal: Wordsworth och Coleridge – upptakt av romantisk lyrik i England

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.12.01

Noter

1. Natur & Kulturs Litteraturhistoria (2021) av Otto Fischer, ”Förnuftets och känslans århundrade: 1700-talet", red. Carin Franzén och Håkan Möller s. 509.
2. Ibid. s 513.
3. Ibid. s 510.
4. Ibid. s 512.