Upplysning och lidande – Voltaire och Rousseau

I två stora franska 1700-talsförfattare möts upplysning och romantik. Voltaire var den stora upplysaren medan Rousseau blev en centralgestalt inom den strömning som kallats förromantik.

Voltaire

Voltaire (1694–1778) som är sin tids kanske främsta samhällsdebattör skrev litterära, filosofiska och historiska verk. Idag framstår antagligen romanen Candide som det mest levande i hans litterära produktion. Romanens härskande motiv är Candides möte med den stora världen. Candide ”som föga kände till denna världen” tvingas i mötet med det innan okända tvivla på sina sanningar.

Candide är en satir med parodisk karaktär som gavs ut 1759. Voltaires grepp var att ställa orimliga samhälleliga ordningar mot människans sunda förnuft. Men det är mer än så som kritiseras: vetenskapens överdrifter och människornas usla moral missaktas. Och den huvudsakliga sandsäcken som Voltaire riktar sina satiriska svingar mot är den kända filosofen Gottfried Wilhelm von Leibniz och dennes optimistiska ståndpunkt att vi lever i den bästa av världar. Vad som präglar Voltaires mer pessimistiska syn är särskilt härledd till en en händelse som inträffade några år innan romanen kom till: den fruktansvärda jordbävningen i Lissabon med tiotusentals dödsoffer (30 000 enligt Voltaires roman).

Som en motsvarighet till hur Jonathan Swift låter Gulliver finna sin utopi i ett land befolkat av hästar får Candide i Eldorado uppleva hur religioner, fängelser och fattigdom alla lyser med sin frånvaro. Kanske var båda inspirerade av det Utopia och det Atlantis som Thomas More respektive Francis Bacon beskrivit under föregående sekel? Candide väljer trots allt att lämna Eldorado och i bokens sista rader summeras en mer realistisk livsfilosofi i det berömda uttrycket ”odla sin trädgård”.

Även om Voltaire hör till upplysningen kunde hans ofta citerade: ”Lyckan är en dröm och lidandet verklighet”, tillerkännas de romantiska tongångar som delvis var en reaktion mot upplysningen. Och Voltaire skulle väcka passionen för det skrivna ordet hos en annan landsman som skrev att ”Så stort behag fann jag i dessa lektyrer, att en önskan vaknade hos mig att själv i min ordning lära mig skriva elegant och söka efterlikna den glänsande framställningskonsten”.¹

Rousseau

Jean-Jacques Rousseau (1712–1778) har blivit ett namn som förknippas med passioner och lidande och skulle bli en förgrundsgestalt inom romantiken med dekret som ”mitt hjärta utbildade mitt förstånd” och ”naturen är vår källa”.

Han delade sin produktion mellan filosofi, skönlitteratur och biografiska verk. Idag är hans namn mest aktuellt inom den idéhistoriska diskursen. Hans stora brevroman Julie eller Den nya Héloïse² från 1761 verkar i de stora känsloregistren och fick många beundrare under sin samtid, men är numera alltför omodern för att kunna läsas med större behållning.

Däremot äger hans självbiografiska Bekännelser fortfarande fräschör och det går inte att komma människan Rousseau närmare än genom denna biografi. Tills denna utgivning hade kanske ingen rannsakat sig lika ingående och medtagit lika mycket ifråga om personliga detaljer som Rousseau gör i sina bekännelser.³ Han anger själv föresatsen för boken i dess inledning: ”jag har visat mig sådan jag varit: föraktlig och lumpen, när jag var det, god, högsint, sublim, när jag var sådan”.⁴

Han skriver boken i äldre år där sorgerna över förfluten tid som inte ska återvända är tydliga och uttalat så. I ohöljda ordalag blir hans stora lidelser till naturen, musiken, kvinnor samt de misslyckade kärleksaffärerna uppenbarade samt hans väg från musiker till skriftställare.

Särskilt förkärleken till naturen som Rousseau föredrog framför stadslivet skulle få stort inflytande på andra författare och diktare som införlivade naturens kraft och skönhet i sina verk.

Nästa avsnitt ur 1700-tal: Blake – visionär målare och diktare

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10

Noter

1. Jean-Jacques Rousseau, Bekännelser (2012) översättning David Sprengel.
2. Senare delen av titeln syftar på en från medeltiden känd kvinna vid namn Heloïse och vars kärlekshistoria med filosofen Abélard Rousseau delvis använder som modell.
3. Göran Hägg, Världens litteraturhistoria (2000), s 397.
4. Rousseau, ibid.