Den moderna romanen

Den roman som började dyka upp på 1700-talet hade nya drag. Den behandlade nutiden som sitt ämne och dess realism märktes bland annat i att hjältar allt oftare ersattes av vardagsmänniskor. Romanen som genre fick ökad status under seklet och var inte längre självklart underställd eposet och dramat. Förändringarna skedde medan aristokratins och kungamaktens inflytande över kulturen inklusive litteraturen minskade och borgarklassens inflytande ökade.1

Tre av de stora förnyarna kom från Storbritannien och hette Daniel Defoe, Jonathan Swift och Henry Fielding.

Robinson Crusoe – äventyr i upplysningens tid

Robinson Crusoe2 som gavs ut 1719 är typisk för vad som hände med romanen under 1700-talet: den baserades på nutiden och avspeglade ett intresse för vetenskap och upptäckter. Robinson Crusoe är ett äventyr i upplysningens tidevarv med långt avstånd till klassiska epoker och i stället möter läsaren exotiska platser långt från den västerländska civilisationen.

Daniel Defoe (ca 1660–1731) började sin litterära bana som journalist. Han fick tidigt känna på farorna med att skriva om politik då han dömdes till fängelse efter skrivit en pamflett (se termer) som med ironisk ton fördömde dissidenter. Medan han tillbringade sin tid i fängelse påbörjade han utgivningen av en egen tidning med namnet The Review.

Men det är på romanen Robinson Crusoe som Defoes stora berömmelse vilar. Handlingen är välkänd för de flesta: huvudpersonen Robinson befinner sig till sjöss på ett skepp som förliser och han spolas upp på en öde ö; då han efter hand inser att ön är hans nya hem börjar han inrätta sig genom att bygga ett fäste på ön och utforska dess omgivningar. Han kommer få stanna 28 år på ön och hinner under denna tid stöta på ett exotiskt djurliv, kannibaler och infödingen ”Fredag” som blir hans vän. Vad som återspeglas i boken av tidens upplysningsanda är Robinsons kunskap och företagsamhet: inte nog med att han lyckas hålla sig vid liv, han lyckas därutöver kultivera jorden och domesticera djur.

Robinsons öde och förehavanden på ön berättas i jag-form dels via huvudpersonens dagboksanteckningar, dels via återblickar. De detaljerade beskrivningarna om varjehanda ting efter skeppsbrottet bidrar till att ge berättelsen en naturtrogen realism. Trots att berättelsen vilar på fiktion fanns en bakomliggande tanke hos författaren att boken skulle upplevas som memoarer baserade på verkliga händelser från exotiska och farofyllda miljöer (det fanns en förebild i form av Alexander Selkirk som hade levt på en ö ensam i över fyra år innan han kunde räddas av ett förbigående skepp år 1709).3

Robinson Crusoe blev efter utgivningen mäkta populär och fick snabbt återutges i fler upplagor. Sedan dess har den översatts till många språk och har fungerat som lektyr både för barn och vuxna.

Jonathan Swift och satiren

Jonathan Swift (1667–1745) föddes på Irland och levde den största delen av sitt liv där, men bodde även i England under ett antal år där han bland annat ägnade sig åt teologistudier vid universitetet i Oxford. Han flyttade efteråt tillbaka till Irland där han till sin död hade en tjänst vid Saint Patrick’s Cathedral i Dublin.

Swift var en enastående vass satiriker. Hans mest kända pamflett var Ett anspråkslöst förslag (A Modest Proposal) skriven 1729 där han i ironiska ordalag kastar fram idén att de fattigas barn skulle kunna användas som föda åt de rika beträffande den svältsituation som uppstått i landet.

Satirisk var han också i sina romaner och huvudverket är Gullivers resor (Gulliver's Travels)4 som utgavs 1726 och är precis som Robinson Crusoe ett bidrag till den nya moderna romanen. Den delar en del drag med Robinson Crusoe i det att den är framlagd som en memoar och skildrar en fjärran värld med realistiska återgivningar samt är skriven i jag-form. Innehållet som sådant är inte av realistisk art då vi får bekanta oss med fantastiska världar bebodda av högst besynnerliga varelser, men det hindrar inte att själva framställningen är realistiskt utförd då berättelsen återger många detaljer och miljöbeskrivningar.

Swifts 1700-talsverk är annars lika mycket satiriska kåserier med skiftande skådeplatser som en sammanhållen roman. Gullivers resor bör läsas som en allegori. Att observera är de noggranna utläggningar av alternativa styrelseskick i de olika världar med fantasivarelser som kommer läsaren till mötes. Dessa kan ses som allegoriska kommentarer från författaren kring hur hans eget land styrs. Det satiriska stoffet är alstrat av de påhittade världarnas styrelseskick, vilket både liknas med och kontrasteras mot den värld bokens läsare var hemmastadda i. I en av de påhittade världarna framdriver invånarna konflikter över småsaker i vars tillspetsade irrationalitet Swift vill återspegla de dumheter som pågick i hans egen samtid. På en annan av sina resor erfar Gulliver en värld där hästliknande varelser är härskare över människoliknande och där de varelser som liknar människor och i boken kallas yahooer är allt annat än sympatiska.

Swift är satirisk, men inte på samma parodiska vis som Voltaire. Om Voltaire är i direkt konfrontation med det befintliga har Swift dragit sig bort från detta och låter sin satir utdelas indirekt. Många av de satiriska inslagen i Swifts roman har hänsyftningar till dennes samtid, framför allt politiska förhållanden, vilka går dagens läsare förbi. Gullivers resor som består av fyra delar kan också jämföras med Thomas Mores Utopia och Francis Bacons Det nya Atlantis från 1500- respektive 1600-talen, vilka i likhet med Swift framställde märkliga världar för att ställa dem i kontrast med vår egen.

Henry Fieldings romankonst

Efter Robinson Crusoe och Gullivers resor äventyrliga och fantastiska skildringar skulle fokus förflyttas till vardagligheten då brevromanen stod för nästa stora trend. Förgrundsgestalten hette Samuel Richardson (1689–1761) vars Pamela ibland har kallats den första kärleksromanen. Historien om den dygdiga tjänsteflickan Pamela har dock inte överlevt sin samtid bortom dess litteraturhistoriska betydelse, avsevärt högre litterärt värde skapade Henry Fielding (1707–1754) med en annan kärleksdriven roman, Tom Jones5 som gavs ut 1749.

Tom Jones som är något av en tegelsten till roman berättar historien om ett hittebarn, Tom Jones, som tas om hand av en viss herr Allworthy. Berättelsen skildrar hittebarnets uppväxt tills det blir en ung man. Denne unge man växer upp på landsbygden, men blir måltavla för illvilligt förtal och därpå förvisad av sin välgörare Allworthy och tvingas ut på en osäker resa där han visiterar en rad värdshus innan han slutligen når London och kommer i kontakt med storstadens seder och miljöer. Förutom hjälten Tom Jones, hans protektor Allworthy och Sofie Western som är målet för Jones kärlek är människornas förtjänster ringa i Fieldings värld. Vi möter mången oförbätterlig missdådare som nästan alltid styrs av egenintresse.

Även om en kärlekshistoria står i centrum för berättelsen är det samtidigt en pikareskroman. Fielding har försett boken med reseäventyrets späckade persongalleri samt ett stort antal episodiska sidohistorier som han kastar sig in i med aldrig sinande berättarglädje och uppfinningsrikedom. Tom Jones är i detta en typisk representant för pikareskromanen där intresset är delat mellan den brokiga krönikans framställning och den sammanhållna berättelsen.

Fielding agerar allvetande berättare och skiljer sig därmed från både Defoe och Swift som framställde sig som ställföreträdare. Fielding är dock bara nästan allvetande då han ibland använder sig av formuleringar som ”såvitt jag vet” om romanvärldens innehåll.

Kapitlen är indelade i nio delar, eller ”böcker”, som inleds med en prolog som antar essäformen. I prologerna vänder sig Fielding direkt till sina läsare samt presumtiva kritiker i diverse utvikningar. Det kommunicerande tilltalet (som var relativt vanligt vid denna tid i romaner, men skulle försvinna under nästa sekel) återkommer emellanåt i den övriga framställningen då Fielding inflikar kortare kommentarer till handlingens utveckling och sitt tillvägagångssätt. Detta kungörs i typisk ton från Fielding i början av boken:

Käre läsare, innan vi går vidare tillsammans, tror jag det är bäst att du får veta att hela denna berättelse igenom, så ofta jag får tillfälle, tänker göra utvikningar i texten, vilket jag själv anser mig kunna bedöma bättre än vilken stackars kritiker som helst.6

Det är fascinerande att i utvikningar som dessa möta författarens, en smula ostentativa, tillit och förhoppning inför romanens förmåga att överleva till långt senare generationer. Fast dennes önskan att ”läsas med beundran av dem som aldrig sett och känt mig” är fullt förståelig då Tom Jones står ut bland 1700-talets litteratur och är en av detta århundradets främsta romaner.

Nästa avsnitt ur 1700-tal: Upplysande och lidande – Voltaire och Rousseau

Noter

1. Natur & Kulturs Litteraturhistoria (2021) av Otto Fischer, ”Förnuftets och känslans århundrade", red. Carin Franzén och Håkan Möller s. 432.
2. Den långa engelska originaltiteln lyder The life and strange surprising adventures of Robinson Crusoe.
3. Robinson Crusoe (1995), Introduction av Doreen Roberts, s XIII.
4. Den långa engelska originaltiteln lyder Travels into Several Remote Nations of the World by Lemuel Gulliver. Lemuel Gulliver var alltså den påstådda upphovsmannen, vilket förmodligen var ett sätt från Swifts sida att skapa autenticitet över innehållet samt kanske undandra sig uppmärksamhet för den satir som i boken riktades bland annat mot det egna landets politiker.
5. Den långa engelska originaltiteln lyder The History of Tom Jones, a Foundling.
6. Samtliga citat ur Tom Jones är från Gun och Nils A Bengtssons översättning.