Hjalmar Söderberg

Den svenske författaren Hjalmar Söderberg (1869–1941) är idag mer läst än i stort sett alla av sina samtida landsmän. Hans produktion är sparsam, men inkluderar flera klassiska romaner och även ihågkomna noveller samt skådespelet Gertrud som fortfarande spelas.

Den unge Söderberg skriver dikter som han skickar till diverse tidskrifter och emellanåt får publicerade, men det sker först utan honorar.1 Det är efter Söderberg anlitats av DN för att skriva recensioner och kåserier som han även får in fler noveller. De gör från början inte mycket väsen av sig, men Söderberg som börjat umgås i litterära kretsar där etablerade namn som Oscar Levertin, Tor Hedberg och Ellen Key ingår blir med tiden ett allt mer igenkänt namn.

Han gör vid 26 års ålder debut i bokform med romanen Förvillelser. Den berättar om en ung man som uppvaktar två flickor. Den blir nedgjord av flera kritiker och kallas osedlig på grund av sina oförtäckta beskrivningar av amorösa förhållanden.

Redan i debutromanen kan några av Söderbergs särdrag märkas. Han skriver om sin samtid och väljer bort historiska teman, mytologiska motiv som är vanliga hos samtida författare. För det mesta är skådeplatsen Stockholm.2 Som författare är Söderberg begränsad i den mån han ofta återvänder till samma motiv, vilka har en självupplevd bakgrund. Från de egna erfarenheterna föds den reflexiva stämningen i texterna.

Söderberg lämnar DN, men efter nytt ägarskap blir han i stället fast medarbetare på Svenska Dagbladet 1897.3 Den nya ägaren var Ernest Thiel som skulle bli en sorts mecenat åt Söderberg och även nära vän.

Söderberg kan inte med självklarhet få en andra bok utgiven hos förlagen efter det svala och ibland nedgörande mottagandet av debuten. En del påbörjade romanprojekt rinner dessutom ut i sanden medan han alltjämt har kvar sin anställning vid tullen för att få ihop ekonomin. Han biograf Jesper Högström skriver att ”hans arbetstakt var legendariskt låg” och i Söderbergs kvarlämnade brev finns frekventa löften om manuskript som ska skickas in till förläggaren Bonnier, men som för det allra mesta blir fördröjda.4 

Det dröjer till 1898 innan andra utgivningen då i form av novellsamlingen Historietter. Här ingick vad som skulle bli hans mest kända novell, ”Pälsen”. Novellerna av Söderberg är ofta korta där avslutningen sker med en tvärt och komisk poäng likt hos en av förebilderna, Maupassant. Fast det är i synnerhet romanerna som med sin melodiska prosa och tidlösa, klarsynta livsbetraktelser som fångade samtidens intresse och fortfarande gör det bland nya generationer läsare.

Söderberg ingår sitt första äktenskap, vilket visar sig bli mycket olyckligt. Efter några år flyr han praktiskt taget till Köpenhamn från den hysteriska hustrun som skulle hamna på hospital för nervsjukdom. Söderberg försökte under många år genomdriva en skilsmässa, något som under denna tid var svårt och fordrade särskilda omständigheter och dessutom ekonomisk kompensation till tidigare hustrun – Söderbergs ekonomi var mest kantad av skulder. I Köpenhamn träffar han Emilie, som han får ytterligare ett barn med.

Under tiden Söderberg väntade på sin skilsmässa och gifta om sig (skilsmässan skulle beviljas först efter tio år), skrev han Gertrud som blev hans mest firade dramaspel.

Martin Bircks ungdom

Det blir först med tredje boken, den självbiografiska Martin Bircks ungdom som Söderberg når allmänt erkännande.

Romanen är en självbiografisk barn- och ungdomsskildring, den skulle särskilt slå an hos en ung läsekrets. Huvudpersonen Martin är en svärmare med stort tungsinne som inte förstår hur människorna tycks lunka tanklöst på jorden när han själv brottas med de stora frågorna. Han blir i stället tungsint då han ser igenom rökridån, inklusive den religiösa som konfirmand: ”Det är ju ett vanvett att tänka, att jag ensam kan ha rätt mot dem alla och alla de döda som sova i gravarna därute och som levde och dogo i den tro jag förkastar.”

I Martin Birck ungdom finns ett ljust vemod och kanske är det den mest drömska av Söderbergs romaner. Huvudpersonen går en annans väg och det enda han kan bidra med är orden med vilka han kan dikta och skänka människorna sanningen. Han jagar denna sorts berömmelse, men tycks samtidigt inse att det är ännu en villfarelse då han efter vunnen berömmelse ”skulle förakta sig själv för att han skördade ära och guld av de smulor han händelsevis funnit medan han sökte efter något annat”.

Doktor Glas

Romanen Doktor Glas (1905) har formen av en dagbok i vilken huvudpersonen doktor Glas antecknar. Glas lever ensam, han är en som livet går förbi och det mesta utspelar sig i hans tankar. Detta avspeglar själva romanen: förvisso sker ett mord (en variant av Raskolnikovs mord på en pantlånerska i Brott och Straff utfört av moraliska skäl, fast här för att hjälpa en annan), men de yttre skeendena hamnar mest i bakgrunden medan förgrunden upptas av de livsfilosofiska perspektiven som flödar i dagboksanteckningarna.

Även om det inte är här utan i dramat Gertrud det bevingade credot ”Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet” utsägs, skulle det kunna gälla för huvudpersonens livsdilemma och oföretagsamhet.

Ett annars klassiskt Söderberg-citat från romanen lyder ”Man vill bli älskad, i brist därpå fruktad, i brist därpå hatad och avskydd.” Formuleringar som denna uppvisar författarens enastående förmåga att sätta sanningar om det mänskliga väsendet i ord. Ofta är det med ett pessimistiskt och resignerat drag.

Doktor Glas som är en av höjdpunkterna i Söderbergs produktion blev kontroversiell vid utgivningen. Detta på grund av mordet och att författaren inte fördömer detta utan snarare delvis sympatiserar med handlingen.

Den allvarsamma leken

Söderbergs sista roman Den allvarsamma leken (1912) utkom först sju år senare och mottogs ljumt av samtiden. Den ansågs inte i takt med tiden utan snarare omodern. Att Söderberg hade svårt att förnya sig hade varit en kritik som hängt med ett tag vid denna tid.5 Idag då omdömet inte är lika beroende av den dåvarande tidsandan äger Den allvarsamma leken status som en av den svenska litteraturens största kärleksromaner.

Söderberg skulle efter denna utgivning förbli föga produktiv under sina resterande 30 år och inga av hans litterära verk skulle hyllas eller få bevarat rykte. Han blev också mer alkoholiserad.

Han gjorde ett självmordsförsök 1941 förtvivlad över tyska framgångar i kriget och över sitt eländiga hälsotillstånd. Hjalmar Söderberg dog samma år i oktober.

Henning Berger

En författarkollega till Söderberg vars berömmelse inte levt kvar på samma vis är Henning Berger (1872–1924). Mest känd är Berger för den självbiografiska ungdomsskildringen Drömlandet (1909). Den visar upp en ordkonstnär som skildrar ett Stockholm i måleriska beskrivningar och där staden återspeglar huvudpersonens känsloliv. Temat löper med det cyniska som den drömmande Helge tar avstånd från, själv vill han bort från sitt själlösa kontorsliv och söka lyckan jämte friheten i Amerika.

Berger skulle själv bege sig till landet på andra sidan Atlanten. Han upptäckte dock inte något ”drömmarnas land” utan skulle relativt snart återvända och i noveller beskriva ”dollarlandet USA" i kritiska ordalag.

Berger skulle förbli något av en globetrotter för sin tid och levde den sista delen av sitt liv i Köpenhamn, samma stad i vilken Hjalmar Söderberg vistades.

Nästa avsnitt ur 1900-tal: Hjalmar Bergman

Noter

1. Lusten och ensamheten av Jesper Högström (2017) s. 60ff
2. Ibid s. 144
3. Ibid s. 164
4. Ibid s. 197
5. Ibid s. 399f