Mellan realism och naturalism
Gustave Flaubert (1821–1880) var inte brödskrivare likt Balzac utan rentier, vilket framgår som en märkbar skillnad mellan de bådas oeuvre. Berömt är att Flaubert kunde nöja sig med att producera en mening om dagen.
I en jämförelse mellan de bägge författarna hittar man i Balzacs romaner betydligt mer rörelse och tvära kast än i Flauberts böcker. Hos Flauberts skrivkonst är det formuleringarna och förmågan att uttrycka tankar som är den stora tilldragelsen. Medan Balzac tycks utflöda en aldrig sinade fantasikraft är Flaubert mer knapp och belyser främst det inre livet hos sina huvudpersoner.
Madame Bovary
I Madame Bovary (1857)1, Gustave Flauberts mästerverk, analyseras huvudpersonen Emma inträngande. Romanen utspelar sig kring det nyblivna äktenskapet mellan Emma och Charles där romantik kontra vardaglighet får tematisk återklang. Vad som händer efter giftermålet är att Emmas illusioner om äktenskapet och kärleken brister. Företrädesvis är det framkallat ur besvikelsen över Charles som hon finner alltför simpel:
Charles konversation var platt som en trottoar, och hela världens tankar vandrade där fram i sin vardagskostym utan att väcka en sinnesrörelse, reta en skrattmuskel eller framkalla några drömmerier.2
Emma å andra sidan slukar kärleksromaner som Don Quijote slukade riddarromaner och drömmer om baler och lidelsefull kärlek medan hon framlever ändlösa dagar i en för henne torftig lantlig miljö.
I de beskrivningar av parets samliv som läsaren får till dels dominerar Emmas självsvåldiga impulsivitet och för att tillgodose Emmas viljor tvingas Charles till ständiga eftergifter. Fast kanske uppfattar läsaren trots allt inte Charles kval som lika besvärliga: han älskar medan Emma inte älskar. Det är en styrka hos romanen att läsaren inte alltid vet vems sida författaren står på. Emma bedrar förvisso Charles, men Emma har också blivit bedragen – på den romantik som hennes naiva hjärta trodde var en självklarhet i äktenskapet.
Flaubert skiftar mellan att direkt och indirekt återge sina romanfigurers reaktioner, det senare kan kallas psykologisk realism. Vid ett ställe i romanen utbrister Charles med eftertryck: ”Vad det är skönt att vara hemma!”. Emma kommenterar ej detta, men läsaren vet ändå att hon inte håller med. Det lugna hemmet står här i kontrast mot uteblivna upplevelser.
Flauberts forskande psykologi befann sig i en övergång mellan realism och naturalism. Émile Zola (se Naturalism), som skulle bli något av naturalismens centralgestalt hyllade Madame Bowary för dess totala avsaknad av romantiska inslag. Fastän Emma är högst romantisk till sinnet är hennes skapare högst realistisk. Alla hennes svärmiska gester och storvulna tankar bemöts av en författarmetod som aldrig prisar utan blott redogör. Oavsett om läsaren sympatiserar med Emma eller Charles finns inga underlag för hjältar i romanen.
Maupassant
En annan fransk författare som befann någonstans i gränsen mellan realism och naturalism var Guy de Maupassant (1850–1893).
Maupassant skrev förvisso romaner, den mest kända är Bel-Ami, men det är främst som en novellens mästare han alltjämt tillhör den levande världslitteraturen. Likt Flaubert är Maupassant en enastående stilist och hans sätt att teckna skeenden med små medel kom att imponera på Anton Tjechov som i sin tur skulle teckna med än färre penseldrag.
Av Maupassants många noveller är ”Fettpärlan” från 1880 en av de mest prominenta. I fonden för skeendena för denna långa novell finns det tysk-franska kriget som anger flera av premisserna. I en diligens färdas några franska invånare med olika klasstillhörigheter inklusive två nunnor och en glädjeflicka. På vägen dit accepteras glädjeflickan, Fettpärlan kallad på grund av sin runda kroppshydda, som en i sällskapet efter hon delat med sig av sin matsäck. En omkastning i roller kommer dock ske efter att skaran i den kyliga vintern tvingats ta in på ett värdshus där också preussiska soldater är inkvarterade. En preussisk officer tillåter sedan inte deras avresa förrän Fettpärlan har erbjudit honom ”sina tjänster”, fast hennes nationalistiska känslor får henne att vägra.
I det nya läge som infunnit sig försöker de övriga i skaran förmå Fettpärlan att ge med sig för officerens begäran. De åberopar sig på skäl som att hennes uppoffring skulle vara de flestas bästa och slutligen ger hon med sig. När diligensen dagen därpå ska avgå råder ej blott en total avsaknad av tacksamhet för Fettpärlans offer – de andra passagerarna vill inte ens kännas vid henne.
Novellens upplägg bereder en rannsakan av mänsklig moral och att döma av utgången har inte Maupassant mycket till övers för denna. I naturalistisk anda gestaltas karaktärernas handlingar på ett undersökande vis och utan att författaren själv uttryckligen tar ställning.
Guy de Maupassant led av syfilis från 20 års ålder och med tiden utvecklades detta till sinnessjukdom. Hur mycket som märktes av detta i hans litterära verk och i hur stor omfattning är omdiskuterat, men särskilt i den senare delen av hans produktion finns tecken därpå. Efter ett självmordsförsök blev Maupassant intagen på mentalsjukhus och dog där året därpå endast 42 år.3
Nästa avsnitt ur 1800-tal: Naturalism
| Senast uppdaterad: 2023.08.10Noter
1. Den publicerades ursprungligen som följetong 1856.
2. Översättning av J. Gunnarson.
3. Bonniers författarlexikon över utländsk litteratur, ”Maupassant, Guy de”, red. Knud Michelsen (2002).