Realism i romanform

I den realistiska 1800-talsromanen är samhället i fokus och ordinära människor från låg- och medelklass inkluderas i högre grad än tidigare. Till skillnad från klassicismen och romantiken som närmade sig en konstnärlig idealism och gav stort utrymme åt sentimentalism, ville realismens utövare avstämma med det dagsaktuella och skildra världen som den verkligen såg ut utan försköning (ibland används termen socialrealism).

Romanerna under 1800-talet blev allt mer detaljerade i sina skildringar och samlingsbeteckningen realism dök upp. Det realistiska ska dock inte förstås i bemärkelsen att vad som berättas nödvändigtvis är trovärdigt.

Den realistiska strömningen varar under ett par decennier, cirka 1830–1860. Självfallet har det funnits realistiska drag i romaner och noveller såväl före som efter – tidsperioden är främst att betrakta som då denna ”-ism” gjorde sig gällande som en avvikelse mot den utbredda romantiken som varit rådande sedan sekelskiftet. Dess kännetecken skulle senare tas ett steg längre med naturalismen.

Flera av de stora realistiska författarna skrev på franska (den ryska litteraturen under 1800-talet hittas i en separat artikel). Att omnämna är Victor Hugo (1802–1885) som bland annat skrev Samhällets olycksbarn och skulle vara en del av den franska litteraturen under stora delar av seklet.

En annan av de stora franska författarna under 1800-talet var Stendhal (1783–1842), vars egentliga namn var Marie Henri Beyle. Mästerverket är Rött och svart (Le Rouge et le Noir) från 1831. Här märks Stendhal som en skarpögd tillika ironisk samhälls- och personskildrare. Rött och svart har kallats för den första moderna realistiska romanen och fastän epitet av detta slag tenderar yngla av sig befinner sig verket i ett skede där romantiken alltmer övergår i den litterära riktning som döptes till realism. Stendhal står med ett ben i båda strömmarna: han uppvisar en böjelse för det heroiska och de starka lidelserna, men till detta tillför han social och psykologisk analys på en sällan skådad nivå. Särskilt anmärkningsvärd är den ingående skildringen av huvudpersonerna i deras glödande kärlekshistorier som tycks innefatta varje känslorörelse.1 Stendhal lästes av ett fåtal under sin samtid, en av dem som uppskattade honom var Honoré de Balzac.

Balzac

Honoré de Balzac (1799–1850) väcker med stor fantasikraft liv i ett myller av gestalter och hans skildringar innefattar samhället på ett vidare sätt än vad som varit vanligt i romanen innan. Scenerna är spridda från lantlivet till huvudstaden och vi får stifta bekantskap med bönder, präster, läkare, advokater, journalister, politiker med flera yrkesgrupper. I likhet med romaner av landsmännen Victor Hugo och Eugéne Sue finns personer från de lägsta samhällsskikten närvarande.2 Vad som skiljde Balzac från dessa var hans författarmetod: att skildra detaljerat och objektivt. Balzac har kommit att räknas som den store utvecklaren av den riktning som går under namnet realism.

Bilden av Balzac som skuldsatt, överproduktiv brödskrivare med kaffe som doping är ryktbar. Stressen från galopperande skulder samt ett ohälsosamt leverne skulle leda till en förtidig död.

Hans ambitiösa plan var att inordna samtliga verk i ett enda under namnet Den mänskliga komedin (La Comédie humaine) med Dantes Den gudomliga komedin som förebild. Eftersom planen inte förelegat från början krävdes omredigering av en mängd böcker. Målet med Den mänskliga komedin var att ge en bild över hela samhället. Det gigantiska projektet landade i runt 80 romaner3 som befolkas av över 2 000 karaktärer och där samma person kan förekomma i flera romaner.4

Den mänskliga komedin är lika litet som förebilden en komedi. Balzacs stora projekt innebar en rundmålning av samhället, vilket i hans romanvärld befolkas i hög grad av äregiriga och egoistiska; de ärligaste och godaste tycks inte klara sig väl i ”den stora världen”. De romantiska mötena omges ofta med ett cyniskt affärstänkande som tycks framdrivet av det mondäna stadslivets konkurrerande miljö.

Pengarna och lustarna är vad det hela handlar om, moralen är det däremot inte mycket med. Som berättarrösten summerar i romanen Eugenie Grandet (1833), vars titelfigur är lika ruskigt gniden som hans affärssinne är slipat, är det inte längre någon som bemödar sig att leva rättroget i tanke på vad domen ska bli efter livets slut utan "långt mer än under andra tidevarv behärskar penningen lagarna, politiken och sederna".5

I Pappa Goirot (La Père Goirot, 1835) får karaktären Vautrin bistå författarens syn på den allmänna moralen:

De som blir nedstänkta när de sitter i vagn är hedervärda människor, men de som stänker ned sig när de går till fots är skälmar. Om ni har oturen att plocka upp något ur den där dypölen, visas ni upp utanför Palais-de-Justice som en kuriositet. Stjäl en miljon så kommer man peka ut er som ett dygdemönster i salongerna.6

När Balzacs romaner tilldrar sig i Paris är staden inte bara en kuliss utan ett föremål författaren närgånget söker granska. Ett bra exempel på detta är Förlorade Illusioner (Les Illusions perdues, 1837–1843) om en ung uppåtsträvare i drömmar om storstaden, pengar och framgång samt en inblick i tidnings- och förlagsbranschen. Liknande teman och miljöer återkommer i Kurtisanernas liv (Splendeurs etmisères des courtisanes, 1838–1857).

Nästa avsnitt ur 1800-tal: Mellan realism och naturalism

Noter

1. Stendhal har till och med ett eget begrepp för förälskelsens upprinnelse och utveckling som han kallar kristallisation, vilket han introducerade i Om kärleken (De l'amour, 1947).
2. Dominique Rincé, Fransk litteratur under 1800-talet (2003), s 44.
3. Balzac skrev totalt 91 romaner, men de första gavs ut under pseudonym och innefattades inte i Den mänskliga komedin.
4. Världens litteraturhistoria (2000) av Göran Hägg, s. 454. Balzac Skrev totalt 91 romaner, men de första gavs ut under pseudonym och inkluderades ej i Den mänskliga komedin.
5. Ur Eugenie Grandet (1968, övers. Hans-Eric Holger), s. 83.
6. Ur Pappa Goriot, s. 53.