Hjalmar Bergman
Hjalmar Bergman (1883–1931) skapade under intryck av Selma Lagerlöfs sagoberättande och Hjalmar Söderbergs psykologiska stil en egenartad berättarkonst i ett flertal romaner. Bergman skrev även dramer varav egentligen bara Swedenhielms har gjort bestående avtryck.1
Genombrottsromanen är Hans nåds testamente som utkom 1910 och vars form ligger nära dramat: det finns många utdragna scener med dialogen i centrum och tiden för handlingen är klart avgränsad. Hjalmar Bergman uppvisar i denna roman ett språk som är långt mindre klart än till exempel Söderbergs och framställningen sker genom en inre monolog som samtidigt som den är fyndig och ekonomisk kan sätta läsaren på det hala i dess komprimerade form.
Det finns en lätt ironisk ton, och beträffande bokens huvudperson Baron Roger närmar sig det ibland det groteska. Om denne heter det ”rödnäst och nerkladdad”, vidare omnämns den ”fyrkantiga överkroppen” och att ”ögonen vore gnistrande livliga som en råttas”. Denne Baron Roger nedtecknar på ålderns höst sitt testamente vars innehåll upprör omgivningen då det står klart att en oäkta son ska göras till universalarvinge. Det är dock förenat med villkoret att denne ska gifta sig med Blenda, Rogers systerdotter.
Roger som besitter makt och ställning är på samma gång smått löjeväckande i sin framtoning. Detta är något som går igen i Markurells i Wadköping (1919), där en liknande gestalt märks i herr Markurell. Ett annat återkommande tema i Markurells i Wadköping samt senare verk av Bergman är en son eller dotter med oäkta börd kopplat till huvudpersonen. Markurells Johan visar sig inte vara hans äkta son, vilket drabbar honom grymt och han tycks straffas av samma slags övermod som Baron Roger, ett motiv som kan kännas igen från det grekiska dramat.
Markurells i Wadköping har form av dramat och den utspelar sig dessutom under en dag. Wadköping är en påhittad stad som lånat drag av Örebro (staden där Bergman växte upp) och Västerås.2 Staden och även dess fiktiva personer återkommer i flera av Bergmans verk. I en minnesvärd historia briljerar Bergman i skildrandet av småstadslivet och två familjer i centrum. Bergman som under lång tid fick mestadels dålig kritik i den samtida pressen bröt trenden genom denna roman som har blivit både dramatiserad och filmatiserad.
Andra betydande romaner av Bergman som föregick och följde Markurells i Wadköping är Mor i Sutre (1917), En döds memoarer (1918), Herr von Hancken (1920) och Farmor och vår herre (1921).
Bergmans senare liv kantades av drogmissbruk och dålig ekonomi. Detta märks i hans produktion då romanerna ibland tillkom i penningnöd.3 En roman som Chefen fru Ingeborg (1924) belyser väl ojämnheten: efter en strålande inledning följer svagare partier. Bergmans effektiva berättande kommer dock emellanåt till sin rätt och han visar prov på sin förmåga att skapa inträngande kvinnoporträtt här i form av en kvinna som genomgår en ominös ålderskris.
Efter några mindre framgångsrika romaner avslutar Bergman sitt författarskap med Clownen Jac. Berättelsen har inslag av självbiografi, men kan också haft Charlie Chaplin som förebild för huvudpersonen (även skådespelaren Lon Chaney har framförts som tänkbar förebild). Den utspelar sig i USA, där Bergman bott några månader under 1924. Clownen Jac skrevs som följetong för Sveriges Radio under hösten 1931 och sändes samma höst; Bergman läste själv några av delarna.4
Clownen Jac är utmärkande för Hjalmar Bergman i det den blandar komik och tragedi på ett ovanligt sätt. Huvudpersonen Jac låts säga: ”Jag är av naturen komisk, en riktig lustigkurre och rogdocka. Det är blott omständigheterna som givit mig ett stänk av tragik.”
Den är annars precis som mycket annat i den senare produktionen ojämn och det som Bergman ibland kritiserades för, nämligen bipersoner som var karikatyrer, kan här skönjas.
Hjalmar Bergmans förtidiga död vid 47 års ålder inträffade i Berlin efter svårt alkohol- och drogmissbruk. Bergmans status som en klassisk svensk romanförfattare är sedan länge vitt etablerad.
Nästa avsnitt ur 1900-tal: De svenska arbetarförfattarna
| Senast uppdaterad: 2023.08.10Noter
1. Den svenska litteraturhistorien av Göran Hägg s. 432ff.
2. Markurells i Wadköping (1982) Förord av Hans Levander s. 7
3. Hägg, ibid.
4. Clownen Jac (2002) förord Kerstin Dahlbäck s. 6f.