Gustaf Fröding

Gustaf Fröding (1860–1911) fick snabbt mycket hög status för sin flerbottnade och virtuosa verskonst. Han har förblivit en av de största namnen i svensk lyrik och är idag betydligt mer ihågkommen än andra av samtiden upphöjda diktare som Verner von Heidenstam och Oscar Levertin.

Trots de framgångar Fröding skördade i det litterära livet var hans privatperson inte i stånd att åtnjuta den uppburna positionen. Hans livsbana präglades av alkohol och psykoser – han var i flera perioder intagen på nervkuranstalt.1

När den första diktsamling Guitarr och dragharmonika utkom 1891 blev Fröding direkt ett stort namn. I titeldikten använder diktaren guitarr (äldre stavning) och dragharmonika (dragspel) som symboler för två sinnesstämningar och sidor av personligheten hos diktaren själv. Den ena sidan av jaget: ”Ibland är han dyster och bitter / och melankoliskt bizarr, / ibland litet svärmiskt elegisk / och sjunger ibland till guitarr.”2 Den andra sidan, symboliserad av dragharmonika var i stället ”munter och lustig / och bondsk och groft burlesk.”3

De både dragen tycks ha rymts i diktaren själv och en av diktens slutstrofer uppger ”Och sägs det ibland, att musiken / är mindre melodiskt fin, / och icke allt som det borde / ibland med harmonin”. Fröding har beskrivits som en blandning av rucklare och helgon.4

Flera av Frödings tidiga dikter hade motiv från landsortens bygdeliv; det kunde vara var dragspelsvisor som skildrade danser och relationsdramer. Diktaren själv var förbigången av det glada livet och de sköna flickor han besjöng var i verkligheten på ointagbart avstånd.

Diktjaget framställs ofta som en åsidosatt och kan till exempel iklä sig luffarens skepnad. Fröding var en av de allra första som använde låga roller på detta sätt.5

I den tredje diktsamlingen Stänk och flikar hade motiven delvis skiftat och Fröding själv framstår tydligare i självutlämnande passager. Här framtonar en bild av diktaren som plågad av ostillad lust och utebliven vacker kärlek, den som inte kunde köpas för pengar:

Den blick, som störst och varmast
gaf ut den största slanten
åt den vid rännstenskanten,
som var på kärlek armast.
Och oförskämd som slusken,
som skådat bättre tider,
men tyst som den som lider
af paltorna och snusken.
Jag stod vid rännstenskanten
och såg och såg på flickan
och drog min hand ur fickan
och tiggde stumt om kärlek6

Diktarens lott som försjunken i skapandet av dikter men oförmögen att skörda livets frukter framkommer tydligt: ”Ty jag är dömd att vefva / mitt verspositiv, / och du gjord att lefva / ditt älskade liv”7

Stänk och flikar som idag ses som Frödings mest fascinerande diktverk, mottogs vid publiceringen med förfäran och dess vågade utgjutelser om erotiken föranledde ett tryckfrihetsåtal. Som Ingvald Rosenblad skriver i en senare utgivning av diktsamlingen utgjorde tidsepoken ”vårt lands mest puritanska skede”.8

Det var dikten ”En morgondröm” som ansågs mest skamlös. I den finns en framställning av den erotiska akten oförblommerad på ett sätt som vid denna tid kunde gälla för en pornografisk. 

Fröding frikändes till slut från åtalet, men hans person hade därigenom skändats och hans känsliga personlighet gjorde att han drabbades hårt. Ingen av hans återkommande diktsamlingar skulle få något stort genomslag i samtiden.

Hos Gustaf Fröding märks den musikaliska känslan för språket såsom i användningen av korta ord i upprepningar med allitterationer och assonanser. Två exempel är diktraderna ”Säv, säv, susa” och ”Grönt. Gott”. Många av dikterna har blivit kända som tonsatta sånger, såsom ”Det var dans bort i vägen” och ”Strövtåg i hembygden”.

Nästa avsnitt ur 1800-tal: Viktor Rydberg

Noter

1. Den svenska litteraturhistorien av Göran Hägg s. 344
2. Citat från Guitarr och dragharmonika av Gustaf Fröding, faksimil av originalet från 1891
3. Ibid
4. Ibid Hägg s. 342.
5. Ibid Hägg s. 350
6. Citat från Stänk och flikar av Gustaf Fröding, faksimil av originalet från 1896
7. Ibid
8. Ibid Efterord s. 182