Dystopin
Dystopin som berättelse skildrar ett tänkt framtidsscenario i skrämmande och pessimistisk utstyrsel. Ett av de tidigaste verken att omnämnas är E.M. Forsters novell ”The Machine Stops” som redan 1909 berörde en del av vad som skulle utmärka genren.1 Det är några decennier senare som det första av genrens huvudverk publiceras och som i högre grad lever i symbios med science-fiction.
Ett annat tidigt verk av relevant art är Vi2 av Jevgenij Zamjatin (1884–1937). Romanen som skrevs 1920–1921 är en satir kring övertron på det rationella och mätbara som extrapolerats genom att sådana inslag blivit självklara i en avlägsen framtid. Världen är politiskt unipolär och styrs av Den Enda Staten. Människorna är undertryckta, vilket primärt åskådliggörs av att de bär nummerlappar och är numrerade (huvudpersonen "heter" exempelvis D-503). I Zamjatins Vi är barn inte "privategendom", ett motiv som får större utbredning i Aldous Huxleys framtidsskildring (se nedan) där födelseprocessen sker kemiskt och i stället för av föräldrar uppfostras barnen under statlig tillsyn.
Romanen vars titel syftar på frånvaron av det individuella uppvisar ett tema typiskt för dystopisk science-fiction: det dehumaniserade har lett till försvagade emotioner samt att det industriella och teknologiska är premierat på bekostnad av naturen som lyser med sin frånvaro.
År 1932 utkom Du sköna nya värld (Brave New World) av Aldous Huxley (1894–1963), en skildring som äger flera likheter med Vi. I denna framtidsvision omkring 600 år framåt i tiden är samhället omskapat av ingenjörer. Det är inte tal om en förtryckande diktatur som tillämpar brutala maktmedel utan befolkning hålls i stället i schack med vederkvickande sex och obegränsad tillgång till den lyckobringande drogen ”soma”.
Människorna är till synes lyckliga och ett av skälen är drogen soma, som ger sinnesro utan baksmälla. Samtidigt är tematiken tydlig i framställningen av människorna som ytliga mer än något annat. Det sexuella har blivit ren avkoppling utan romantik eller barnalstringens aspekter. Och den som mot förmodan inte accepterar en invit till sex framstår som apart. Aparta är likaså människor som funderar över saker, som blir generade eller som tillbringar tid i ensamhet.
I bokens avslutande del finns en längre filosofisk utvikning innehållandes en framtidsvision – som ska förstås som en avspegling av samtidens tendenser – i vilken det kan skönjas en kritik mot materialism och masskonsumtion.
1984 (eller Nittonhundraåttiofyra med originaltiteln Nineteen Eighty-Four) utkom 1949 och var skriven av den brittiske författaren och journalisten George Orwell (1903–1950). Det är denna roman mer än något annat verk som förknippas med dystopiska framtidsvisioner och den refereras ofta till i kulturella och politiska sammanhang. Det går också att finna paralleller till den orwellska framtidsbilden med hur den riktiga världen har utvecklats.
Ett av de uttryck som letat sig in i det politiska samtalet som återfinns i boken är ”Storebror ser dig”. Orwell extrapolerade den ökade tendensen till övervakning han upplevde med hur det skulle kunna eskalera till en fullständig avsaknad av privatliv för medborgaren.
I 1984 är människan underkastad en totalitär makt. Medlet är indoktrinering där makt är självändamål – oliktänkande blir ”vaporiserade” av tankepolisen. Maktens auktoritet avhumaniserar genom en uniformitet i vilken alla känslor måste undertryckas. Kärleken är förbjuden och det är just detta som gör att huvudkaraktären Winston svävar i livsfara tillsammans med Julia eftersom de hyser starka känslor för varandra.
Som uttryck för statens suveräna insyn blir relationen upptäckt och de båda fängslas för ”brottet”. I fängelset utsätts de för tortyr och som en sista manifestation av statens suveräna makt låter Orwell dem slutligen erkänna och därmed förråda varandra. Det illustrerar den hopplösa underlägsenhet som människan befinner sig i gentemot en maktfullkomlig statsmakt som kontrollerar allt inklusive beteenden och tankar.
Den annars mer renodlade science-fiction-författaren Ray Bradbury (1920–2012) gjorde avtryck i undergenren med Fahrenheit 451 som publicerades 1953. Den delar teman med andra verk som skildrar dystopiska framtidsscenarier. Medan böcker är bortglömda och barn är programmerade att förakta dylika ting i Du sköna nya värld är dem i Fahrenheit 451 helt förbjudna och brandmännens jobb är att bränna upp dem så fort de påträffas – titeln syftar just till den temperatur där papper självantänds.
På svenska är Kallocain (1940) av Karin Boye ett tidigt exempel. Bokens huvudperson uppfinner ett sanningsserum, ”kallocain”, vilket samspelar med storebror-ser-dig-motivet i romanen. Idén att framtvinga sanningen kan också ses som tematiskt i det den får medlets skapare att inse mer mänskliga sidor av sig själv som varit undanträngda i detta framtida totalitärt styrda och pragmatiska samhälle.
Dystopier har ofta gällt den politiska utvecklingen i form av totalitära skrämselbilder. Det kan också röra sig om undergångsscenarior av olika slag. Det kan vara ett tredje världskrig med användning av nukleär vapenkraft i full skala eller hot från rymden i olika former. Det kan också gälla miljöaspekter och två tidiga exempel kan hämtas från J.G. Ballard: Den drunknade världen (The Drowned World, 1962) och Den brinnande världen (The Burning World, 1964).
| Senast uppdaterad: 2023.11.05Noter
1. Wikipedia.org, https://sv.wikipedia.org/wiki/The_Machine_Stops
2. Den ryska originaltiteln lyder My.