Hemingway och isbergstekniken
Den amerikanska författaren Ernest Hemingway (1899–1961) som idag hör till förra århundradets mest ryktbara fick länge finna sig i att bli refuserad, något han berättar självbiografiskt om i En fest för livet (A Moveable Feast). Som aspirerande författare levde han den första tiden under fattiga förhållande i Paris. Där kom han in i konstnärliga kretsar och lärde känna sådana som Gertrude Stein, Ezra Pound och Scott Fitzgerald.
Den ännu inte 19 år fyllde Hemingway anmälde sig till första världskriget och tjänstgjorde som ambulansförare, något som skildras i hans Farväl till vapnen (A Farewell to Arms) som utkom 1929. Romanens huvudperson befinner sig som frivillig i italienska armén av patriotiska skäl, men får nog av kriget och lämnar Italien för Schweiz tillsammans med kvinnan som väntar deras barn. Det hela utmynnar i ett gripande slut.
Den nyblivne författaren stannade efter kriget kvar i Europa, blev journalist och periodvis bosatt i Frankrike och Spanien. I romaner och noveller skrev han om tjurfäktare, boxare, gangstrar, soldater, jakt och sportfiske – överlag maskulina ämnen. Arthur Lundkvist kommenterar: ”Det är de utsatta och extrema situationerna, de våldsamma tilldragelserna, sensationerna och de intensiva sinnesupplevelserna han uppehåller sig vid. Den självövervinnande ansträngningens förlösning, berusningens lycka, lidelsens ögonblick, triumfen över fruktan och död, kampen för livet, det är vad som verkligen angår honom.”1
Det var annars debutromanen som publicerats några år före Farväl till vapnen som innebar Ernest Hemingways stora genombrott. Solen har sin gång (The Sun Also Rises, 1926) utspelar sig i Frankrike och Spanien. Den skildrar den ”förlorade generationen”2, ett begrepp Hemingway använde som motto för boken. Det var i betydelsen av en ung generation som blivit desillusionerade av kriget. Solen har sin gång skildrar annars en ung manlig amerikan som tillsammans med vänner lever ett rotlöst liv i 1920-talets Frankrike och Spanien.
Solen har sin gång räknas som en milstolpe i den moderna litteraturen och i synnerhet som exponent för den "isbergsteknik" som Hemingways namn sammankopplas med. Isbergstekniken innebär att en stor del av det som försiggår i berättelsens scener utelämnas. Namnet på termen illustrerar målande att mycket finns under ytan (liksom ett isberg) och inte omnämns öppet utan återstår för läsaren att ana sig till och – som är en del av själva greppet – genom en skicklig författares insats ska kunna anas. Isbergsteknik är alltså en antydningsteknik. Framställningssättet gör det till exempel svårt att veta var en persons sympatier ligger, men mindre markörer i texten, ger en vink och det sker ofta i dialogen. Denna teknik innebär att författaren inte skriver sådant som ”…sa han argt”, ”…genmälde han glatt” och så vidare. Framställningen undviker således närmare värderingar och förklaringar.
I En fest för livet omtalas såväl tillkomsten av romanen som isbergstekniken (själva begreppet används dock inte). Där refereras huvudpersonen till en nyskriven novell i vilken han hade utelämnat ”det verkliga slutet”: ”Jag utelämnade det på grund av min nya teori att man kunde utelämna vad som helst om man visste varför man gjorde det och då skulle det utelämnade partiet stärka berättelsen och få läsarna att känna mer än de förstod”.
Fastän flera av Hemingways romaner uppnått stor ryktbarhet är det hans noveller enligt vissas menande som når allra längst litterärt sett. En av de mer omtalade samlingarna är Men without women (1927) och därtill kan nämnas titlar på andra noveller som “The Short Happy Life of Francis Mocomber” och “The Snow of Kilimanjaro”.
I vissa noveller har Hemingway medvetet tagit bort slutet då han inte ville låta läsaren förstå allt utan sprida en känsla i första hand. Något som kan bidra till att berättelsen ibland tycks sakna något och förefaller avbruten mitt i såsom i ”Män utan kvinnor”.
Den gamle och havet (The Old Man and the Sea) från 1952 var en kort, till synes allegorisk, roman och ett sista stort verk. Därefter avtog tvärt det produktiva skrivandet och några år därpå begick Ernest Hemingway självmord.
Nästa avsnitt ur 1900-tal: The beat generation och amerikansk undergroundlitteratur
| Senast uppdaterad: 2023.12.30Noter
1. Lundkvist, Arthur. Diktare och avslöjare i Amerikas litteratur (1942)
2. Begreppet den förlorade generationen omnämns i En fest för livet där den självbiografiska huvudpersonen säger sig först hört det av Gertrude Stein.