Naturalism
Naturalismen i litteraturen är inspirerad av naturvetenskapen då den på samma sätt vill vara objektiv i ett betraktande av människan som en produkt av arv och miljö. Denna litterära riktning som uppstår under 1860-talet i Frankrike kan något förenklat ses som en fortsättning och tillspetsning av realismen. Ordet naturalism är hämtat ur viljan att djupare intränga i människans natur. Förutom att vara en vidareutveckling av realismen var den en reaktion på en tendens inom samtiden som förespråkade "konsten för konstens egen skull", vilken uteslöt den moraliska delen i konsten. Naturalismen vände sig emot detta och tog på sig uppdraget att visa upp samhällets brister, i bemärkelsen sanningen utan försköning.
Själva termen myntades av Émile Zola, men redan innan hade Edmond (1822–1896) och Jules de Goncourt (1830–1870) hängett sig åt naturalistiska skildringar och deras roman Germine Lacerteux har ett företal som kan ses som programförklaring. Ett dokumentärt anspråk som ställer sig på tvären framförs: ”Allmänheten föredrar uppdiktade romaner, denna är sann”.1 Trots att vi befinner oss i romanens fiktionsvärld hade författarna (Edmond och Jules som var bröder skrev ihop) för avsikt att gestalta situationer som de var i verkliga livet utan utbroderingar, lyckliga slut och utstuderad symbolik. Att de kallade sin roman för en ”studie” skvallrar ytterligare om intentionerna.
Det skulle dock bli Émile Zola (1840–1902) som blev den största av naturalismens anförare med verk som Thérèse Raquin (1867), Krogen (1877) och Germinal: den stora gruvstrejken (1885).2 Det var i förordet av andra upplagan av Thérèse Raquin, utgiven ett år efter den första, som Zola i ett förord nämnde naturalisme för första gången och sammanfattade dess innebörder i att författaren bör vara lika objektiv och ställa lika höga sanningskrav som en vetenskapsman.
I Thérèse Raquin demonstrerar Zola intresset för mänskliga primitiva drifter. I vad som har beskrivits som en fysiologisk förbrytarstudie återges närgående hur två personer som genomfört ett mord påverkas inombords. De båda är Thérèse och Laurent som träffas bakom ryggen på Thérèses make Camille. Hon är utled på sitt äktenskap och Laurent hyser stark åtrå för henne. Gradvis infinner sig tanken hos de båda att bringa maken om livet. Laurent beskrivs som en håglös person, han är egentligen ingen mördare, men ”ett nytt skrymsle av hans omedvetna natur” blottas när han i ”äktenskapsbrottets hetta börjar drömma om mord”.3
Thérèse Raquin statuerar ett exempel på hur långt passion och lustar kan driva två människor. Och hur samvetet efter brottet begåtts släcker den förut rådande glöden. Thérèse och Laurent får nya ögon efter att mordet blivit verkställt med vilka de ser på sig själva och den andre. Zola försöker följaktligen visa på komplexiteten i psykologiska föreställningar och hur yttre omständigheter påverkar känslolivet i en riktning de inblandade inte varit förberedda på.
Det naturalistiska särmärket att inte vilja försköna utan bara återge realiteter märks i hur älskogen kanaliseras i det fysiska begäret. När Laurents tankar återges efter ett av de första mötena med Thérèse är han högst pragmatisk: han tycker hon är ful, men ”hon skulle ju i det stora hela icke kosta honom något” och jämför med kvinnor han brukade köpa, det vill säga prostituerade. Thérèse Raquin klarade sig något förvånande från rättsliga följder och historien om hur två förälskade styrda av sina passioner tar livet av den äkta mannen har skildrats många gånger senare, inklusive filmatiseringar.
Èmile Zola var även delaktig i den politiska debatten och berömt är hans öppna brev med rubriken "J’accuse" som publicerades i en fransk tidning 1898 och utan omsvep tog ställning för Alfred Dreyfus i den vid tiden kolossalt uppmärksammade Dreyfusaffären. Med detta vidgade han författarrollen genom att framträda som ett moraliskt samvete.4 När Zola dog den 29 september 1902 var han en av Europas mest lästa författare.
Naturalismen skulle även bli en viktig komponent inom teatern och inte minst i Norden där det "det moderna genombrottet" ägde rum med Ibsen och Strindberg som de centrala företrädarna.
Nästa avsnitt ur 1800-tal: Baudelaire och starten på modernismen inom lyriken
| Senast uppdaterad: 2023.08.10Noter
1. Ur förordet till Germine Lacerteux, översättning av Anna Bagge.
2. Krogen har även getts ut i svenska översättningar med titeln Fällan (originaltiteln är L'assommoir). Germinal: den stora gruvstrejken har också getts ut med alternativa titlar i svenska översättningar.
3. Ur Thérèse Raquin, samtliga citat översättning av Göte Bjurman.
4. Natur & Kulturs Litteraturhistoria (2021) av Åsa Arping, ”Kampen om verkligheten: 1850–1900", red. Carin Franzén och Håkan Möller s. 621.