Ibsen

Henrik Ibsen (1828–1906) räknas till en av Norges största författare och flera av hans pjäser tillhör världsdramatiken. Ibsen slog på allvar igenom 1865 med pjäsen Brand som följdes upp med det lyriska dramat Peer Gynt (1867), skrivet på vers och uppbyggd kring filosofiska idéer och folksagomotiv.

Ibsen gick därefter över till mer realistiska samtidsdramer varav några av de mest ansedda är Ett dockhem (Et Dukkehjem, 1879), Gengångare (Gengangere, 1881) och Vildanden (1884).

I Vildanden återkommer prov på den idealistiska individualism som märktes i Brand. Vidare finns en självbiografisk parallell i karaktären Gamle Ekdal som likt Ibsens egen far varit med om en personlig konkurs. Precis som i Gengångare är det genomgående temat livslögn. Hjalmar lever ett mestadels harmoniskt familjeliv med hustrun Gina och dottern Hedvig. Hans liv är dock baserat på en lögn, vilket främst utgår från faktumet att Hedwig inte är hans riktiga dotter. Hans barndomsvän Gregers vill upplysa honom därom, vilket han anser är för Hjalmars eget bästa.

Enligt Gregers synsätt måste livet renas från alla lögner om det ska bli värdigt och helt. Blinda fläckar ska belysas och sålunda ska en högre livskänsla uppnås för den som tidigare levt i en lögn. Alla individer bör emellertid inte rubbas ur sin livslögn, men en sådan osedvanlig man som Hjalmar vinner på det enligt Gregers.

Relling som också känner till sanningen har i stället hållit inne med den i övertygelsen att det varit bäst för Hjalmar. För Relling är Hjalmar inte någon osedvanlig man och mår bäst av att livslögnen hålls vid liv. Gregers är enligt honom en ”kvacksalvare” medan han själv är läkare och vet att livslögn ibland är den rätta principen. Centrala i dramat är hans ord: ”Tar ni livslögnen från en genomsnittsmänniska tar ni lyckan från honom på samma gång”.

Gregers och Rellings karaktärer utgör ett motsatspar som bistår dramats stora frågor. När stycket är läst till slut framstår Relling som den som klarast såg konsekvenserna av sanningen och förstod den medan Gregers ville sanningen, fast förstod den sämre. Sett till rollfunktionerna är Hjalmar den mottagliga i sin förvirrade och självupptagna karaktär. Dottern Hedvig är offret – i form av den största av Hjalmars livslögner dör hon följdriktigt strax efter avslöjandet.

Att Ibsen låter livslögnen framstå som något att föredra framkastar en mörk livssyn, eller åtminstone en pragmatisk sådan, där idealen ibland måste överges. Livslögn och ideal som ställs mot pragmatik kring livsförverkligande märks i flera av författarens dramer. Återkommande är också en kontrast mellan den manlige och kvinnliga huvudrollen. Mannen är ofta troskyldig och svag medan kvinnan är stark i sin vilja, men bedräglig och det är detta som skapar fördärvet och tragedin i dramat. Titelrollen i Hedda Gabler som är en av Ibsens mest kända dramer är ett exempel.

Ibsens teknik framkommer tydligt i pjäserna Gengångare och Vildanden där det i båda fallen skalas bort lager för lager av tillvarons ytterskikt med vilket hemligheter hos karaktärerna avtäcks tills slutligen katastrofen infinner sig. Flera av Ibsens dramer kan betecknas som ödesdramer, i vilka handlingen tycks styras av ödet mot en negativ utgång.

Nästa avsnitt ur 1800-tal: Carl Jonas Love Almqvist

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10