Carl Jonas Love Almqvist

Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866) är en av de första stora svenska prosaförfattarna och vars författarskap äger rum i övergången mellan romantiken och realismen.

Carl Almqvist skulle växa upp i ett borgerligt hem norr om Stockholm med tidigt bortgången mor. Han blir student i Uppsala och kommer där i kontakt med Swedenborgs mystiska läror. När han efter studentlivet får sitt första arbete i Stockholm fortsätter Swedenborgs läror spela en stor roll samtidigt som romantiska ideal via Rousseau kommer in i bilden. De romantiska idealen blir också realiserade i den mån Almqvist väljer att flytta från huvudstaden och bosätter sig i en värmländsk lantlig miljö. Han bildar under denna tid familj, men återvänder snart till stadslivet och det fortsatta äktenskapet skulle bli olyckligt.1

Almqvist skriver i början av 1820-talet sitt första verk, Amorina, en blandning av drama och roman (boken ges dock inte ut förrän långt senare). Han tjänar vid denna tid sitt uppehälle genom en lärartjänst medan han fortsätter att skapa fler litterära verk. Det är så med Törnrosens bok, där prosa blandas med lyrik, som Almqvist gör sig ett namn för första gången som skriftställare.2

Några år senare, 1834, utkommer dramat Drottningens juvelsmycke (den är i själva verket anlagd som en roman med delar i pjäsform, för vilket beteckningen dialogroman kan användas). Den har kommit att bli en av den svenska litteraturens första kända skådespel och kretsar kring den maskeradbal där Gustav III sköts och senare avled.

Det mest anmärkningsvärda med Drottningens juvelsmycke är formens omväxling. ”Första boken” är en brevväxling, andra och tredje är episk framställning och ”Fjärde boken” övergår i en dramatisk framställning. Sedan i ”Åttonde boken” kombineras episk och dramatisk framställning. Realistiska kännetecken i romanen visar sig i noggranna miljö- och personbeskrivningar samt i psykologin och den (relativt) naturliga dialogen. Det förekommer skräckfyllda ögonblick av suggestiv art. Dessa tillskrivs dock psykologiska orsaker.

Det går an

Det verk av Almqvist som överlevt bäst är Det går an (1839). Här kretsar handlingen kring två unga människor, Albert och Sara, som först träffas på en ångbåt i Mälaren och sedan fortsätter färden ihop mellan olika svenska småstäder. Albert, från vilkens perspektiv historien berättas, fattar snabbt tycke för sin nya färdkamrat. Han som är romantiskt lagd är dock missnöjd över Saras praktiska läggning. Fast det visar sig att han misstagit sig på Sara som besitter såväl livsklokhet som själsdjup. Det är en fängslande berättelse genom den innerlighet Almqvist förmår framkalla i beskrivningen av dessa två personers möte och samvaro. Den ljuvlighet deras ömsesidiga känslor för varandra skänker får också sällskap av det problematiska i vissa av livets realiteter.

Det mest påfallande draget av romanticism som Almqvist inlägger i romanen är det övernaturliga som tilldrar sig i en scen där Sara kan läsa Alberts tankar. Annars är det i huvudsak en realistisk utformad roman även om det stundtals förekommer ett högt språk i dialogen som knappast ingick i vardagligt tal vid denna tid.

Romanen som är en minnesvärd skildring av dåtidens Sverige rymmer vackra naturbeskrivningar, som här en impressionistisk naturbild från ångbåtens för:

Det var afton. Solens fe hade redan västerut sjunkit ned i famnen på Kungörs ängar, men ett mörkrött purpurskimmer hängde ännu kvar på skyn; det var den sista klädebonad, som den sköna kastat av sig, innan hon lade sig att slumra under täcket. Tusentals långa rödblå streck gick ut ifrån skimret; många av dem randade vattnet, och även några låg stänkta på ångbåtens artiklar.

Det går an är känd som en tidig roman med feministiskt perspektiv. Detta kommer till uttryck i relationen mellan Albert och Sara genom att den största handlingskraften bor hos den senare: i sina planer att starta en handelsbod är hon något av en driftig yrkeskvinna och tycks mer upptagen av tankar därom än kring familjebildning. Hon framstår dessutom ofta som den mer förståndigare av de båda.

Sara Videbeck har också en okonventionell syn på äktenskapet, vars innehåll då det framförs från en kvinna blir än mer iögonfallande. Mot rådande konsensus anser hon inte att två älskande ska flytta ihop utan behålla en del av sin självständighet gentemot varandra. Något giftermål finns inte med i bilden – relationen är således helt förankrad på känslor och inte på institutionella seder.

Det är heller inte hon som flyttar in hos Albert utan han som inkvarteras hos henne, eller snarare i övervåningen i hennes hus. Framledes önskar hon att de ska träffas då lusten står dem bi, ungefär vad som idag kallas att vara särbos. När boken kom var den föga förvånande mycket radikal och gav upphov till en hätsk fejd för dess individuella syn på äktenskapet. Den skulle också inspirera sådana som Ellen Key.3

Almqvist lästes flitigt av sina samtida, inte minst på grund av den debatt en del av hans idéer vållade. Även om arvodet var ringa vid denna tid kunde Almqvist under en period försörja sig på sin penna, främst genom sin välbetalda tjänst som journalist på Aftonbladet. Det var i form av medarbetare på denna tidning som Almqvist lade fram de flesta av sina radikala idéer. Almqvist pläderade även för kvinnans rösträtt och det fanns ett socialt ställningstagande för den arbetande klassen gentemot överklassen.4

Det mesta av Almqvists skönlitterära verk före och efter Det går an är inte levande idag förutom en del undantag som kortromanen Målaren och de tonsatta dikterna i Songes. Mycket av hans senare produktion tillkom ofta med ett drag av efterhärmning av utländska succéer och med publikfriande dragning åt det sensationella.5

Almqvists liv fick en plötslig och dramatisk vändning efter han anklagats för mord (huruvida han var skyldig har aldrig blivit helt uppklarat, men det mesta tyder därpå), varpå han flydde till USA. Han bodde där tills han i sin ålderdom återvände till Europa och Bremen där han året därpå dör som utfattig och förkastad.6 Idag är C.J.L. Almqvist ansedd som en av den tidiga svenska litteraturens största författare.

Nästa avsnitt ur 1800-tal: August Strindberg

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10

Noter

1. Carl Jonas Love Almqvist i urval av Cecilia Sidenbladh förord s. 5f.
2. Ibid. s. 6f.
3. TFL (Tidskrift för litteraturvetenskap) nr 4/1985 "C.J.L. Almqvists ´Det går an´ (1839) och konsten att övertyga" av Johan Svedjedal s. 16.
4. Den svenska litteraturhistorien av Göran Hägg s. 246.
5. Ibid. s. 246f och Carl Jonas Love Almqvist i urval av Cecilia Sidenbladh förord s. 11.
6. Carl Jonas Love Almqvist i urval av Cecilia Sidenbladh förord s. 12f.