Skräckromantik hos Hoffmann, Shelley och Poe

Under 1700-talets slut började så kallade gotiska romaner florera i Storbritannien, ordet gotisk härrörde från en medeltida arkitektonisk term och miljön i dessa romaner var ofta förlagd till medeltida slott.1 Under den epok som kallas romantiken fortsatte genren att frodas och betonade den mörkare sidan det romantiska som utgjordes av en fascination för det skrämmande och främmande, vilket med en beskrivning i Natur & Kulturs Litteraturhistoria "fick ofta representera upptäckten eller förnimmelsen av något ursprungligt som gått förlorat eller hamnat i det fördolda genom ett rationalistiskt tänkande."2

Berättelser med sådana inslag har senare kallats för skräckromantik. Några av de mest kända företrädarna är ETA Hoffman, Mary Shelley och Edgar Allan Poe.

ETA Hoffmann (1776–1822) var en tysk författare som skrev prosa med inslag av skräck och smärre övernaturlighet – fantasistycken varav en del av dagens läsare förmodligen skulle rubriceras som psykologiska thrillers.

I Djävulselixiret (Elixire des Teufels) från 1815 dricker huvudpersonen Medardus ett elixir och blir förföljd av sin dubbelgångare. Det medeltida märks här i att huvudpersonen är kapucinermunk och vistas i ett kloster. Edgar Allan Poe skulle återanvända temat med en dubbelgångare i novellen William Wilson drygt 20 år senare.

ETA Hoffmanns korta berättelse Sandmannen (1817) inleds som en brevroman, men övergår strax till att styras av en berättarröst. Det blir en blandform därav, ett tilltag som var typiskt för den romantiska epoken. Det är i hög mån en psykologisk gestaltning ur huvudpersonens Nathanaels perspektiv, fast inte utan att läsaren indirekt tillåts förstå reaktionerna omgivningen hyser för dennes handlingar.

Vad som sätter Nathanaels psyke i svängning är den mystiske Coppelius uppdykande. Läsaren frågar sig snart om denne Coppelius verkligen är demonisk som Nathanael själv antar. De fantastiska inslagen kan alltså tillskrivas Nathanaels mentala värld, vilket på liknande sätt gällde Medardus i Djävulselixiret.

Dessa inslag röjer bokens väsentliga tematik som rör mystik kontra alldaglighet. Nathanael företräder det förra och hans flickvän Klara det senare. När Olimpia dyker upp blir hon för Nathanael allt annat än alldaglig. Inför omgivning är hon intetsägande och enfaldig, men för Nathanael som ”allt, hela livet, hade blivit dröm och aning för” idealisk som projektion av allehanda önskvärda egenskaper. Besynnerligt nog visar sig Olimpia vara en maskin, ett för tiden typiskt inslag och Frankenstein skulle ges ut ett år senare.

Mary Shelley (1797–1851) som var gift med poeten Percy Bysshe Shelley utkom 1818 med en skräckvision i bokform som är välkänd än idag. Romanens titel var Frankenstein: eller den moderne Prometeus.3 Här berättas om vetenskapsmannen Viktor Frankenstein som i sitt laboratorium skapar en människolik varelse som visar sig bli ett monster. Förutom att berättelsen varit föremål för en mängd filmatiseringar har populärkulturen fått återkommande besök av Shelleys roman i beståndsdelarna den galne vetenskapsmannen och produkten av dennes olycksbringande skapelseiver.

Vid sidan av den skräckeffekt som genereras av monstrets uppvaknande och fortsatta härjanden ingår andra skikt i berättelsen. Ett budskap kan utläsas i människans bruk av vetenskapen som ett redskap för att tämja naturen och en frågeställning kring människans lämplighet som naturens tämjare. I fallet Frankenstein blev resultatet något annat än vad vetenskapsmannen förväntade sig, vilket kan ses som en utsaga om människans relativa okunskap samt en sensmoral kring vad som kan hända då hon försöker agera Gud. Berättelsen innehar därtill tematiskt fler skikt och inte minst i frågan om vad som egentligen är ett monster.

Frankenstein: eller den moderne Prometeus anses av somliga som den första science fiction-romanen. Senare under 1800-talet skulle Jules Verne skapa en standard för vad som kom att förknippas med denna genre.

Edgar Allan Poe (1809–1849) delar epitetet ”skräckens mästare” med filmmakaren Alfred Hitchcock och hör också hemma bland skräckromantikens författare. Han är tillika en stor poet där ”The Raven”, ”Ulalume” och ”Annabel Lee” är några av de mer berömda dikterna.

Efter att ha avslutat sina universitetsstudier, blivit relegerad från militärtjänstgöring och fråntagen sitt fadersarv fick Edgar Allan Poe klara sig på de inkomster han kunde dra in som författare och journalist. När Poes biografi berörs brukar det också nämnas att han gifte sig med sin 13-åriga kusin Virginia Clemn samt att hans död förblivit något av ett mysterium.

Även om Poes dikter har sin rättmätiga plats i litteraturhistorien var det hans rysarberättelser som gick hem hos samtida läsekretsar. Två av de mest berömda är Huset Ushers undergång (The fall of the House of Usher, 1839) och Morden på Rue Morgue (The Murders of Rue Morgue, 1841).

I Huset Ushers undergång förtäljs det om en viss Usher vill som vill träffa berättelsens alter ego och berättarröst på sitt släktgods. I inledningen annalkas berättaren slottet där Usher bor. Den gotiska miljön är därigenom realitet och vidare beskrivs en ryslig stämning som anges redan i anblicken av slottet som bidrar till att berättaren grips av ”djupaste förstämning”. Detta alltmedan slottet målas upp med beståndsdelar som ”mörka fönster” som ”liknar tomma ögon” och där en ”svart, hotfull vallgrav (…) låg i ostörd mörk glans”.4

Poes sätt att redovisa huvudpersonens sinnesstämningar ger området ett eget slags väsen. Mysteriet är liksom redan frammanat i konstaterandet att något obestämt väcker hans oro på denna plats. Parat med den alltmer uppskruvade oron som återges används sedermera klichéfyllda skrämseleffekter såsom fönster som slås upp med ett brak under storm och avspeglar upprivna känslotillstånd hos inblandade.

Väl mottagen av Usher visar det sig att denne har en sjuk syster som också dör kort efter huvudpersonen anlänt. Hon läggs i en kista, men går igen. Åtminstone är det vad bokens berättare tror.

Huset Ushers undergång är på gränsen till övernaturlig, men precis som i Hoffmanns Sandmannen där övernaturliga inslag kan misstänkas övergår berättelsen aldrig i faktisk mening till det fantastiska. I stället för att hänge sig åt övernaturliga ting utforskar författaren fruktan och särskilt genom Usher som är nervsjuk och ångestriden medan han räds kommande tillstånd däri han fruktar galenskap.

Morden på Rue Morgue har inte samma skräckromantiska inslag, men är vida berömd då den allmänt räknas som den första detektivromanen. Den skulle få stort inflytande på genren (se Mordfall och spionage i litteraturen). Vidareutvecklingen av de skräckromantiska framställningarna skulle som mer renodlad skräck bli en kommersiellt gångbar genre under senare delar av 1900-talet.

Nästa avsnitt ur 1800-tal: Bokmarknadens utbredning

Noter

1. Oxford Concise Dictionary of Litterary Terms, Chris Baldwick, 2001.
2. Natur & Kulturs Litteraturhistoria (2021) av Otto Fischer, ”Mattias Pirholt", red. Carin Franzén och Håkan Möller s. 546.
3. Originaltiteln på engelska lyder Frankenstein; or, The Modern Prometheus.
4. Samtliga citat från Huset Ushers undergång i översättning av Erik Carlquist.