Mordfall och spionage i litteraturen

Spänningsromaner utgör idag några av de mest kommersiella genrerna på bokmarknaden. Det är svårt att peka på tidpunkten då deckaren uppstod, men ett stort författarnamn som dyker upp då dess rötter spåras är Edgar Allan Poe som beskrev mordfall och byggde intriger kring dessa. I hans novell Morden på Rue Morgue som utkom 1841 inträffar ett till synes oförklarligt dubbelmord. Vad som bildar skola i den tidiga deckargenren är att framställa mord som ett analytiskt problem för den skarpsinnige att finna en lösning på. När polisen går bet ingriper i stället amatördetektiven C. Auguste Dupin och löser fallet.

Denne detektiv är inte alls lika känd som en viss mästerdetektiv vid namn Sherlock Holmes. Sherlock Holmes som skapades av Arthur Conan Doyle (1859–1930) har blivit en av tidernas mest kända fiktiva personligheter och förekom i en större mängd korta berättelser samt fyra romaner. Vad som gör att vi idag är mer bekanta med Sherlock Holmes än C. Auguste Dupin är bland annat att Doyle insåg möjligheterna att låta samma detektiv dyka upp i flera berättelser. Doyle fick sitt genombrott med sina detektivhistorier i månadstidskriften Strand och de blev så populära att läsekretsen sedan förvägrade dess författare att sluta skriva historierna även om Doyle själv såg större värde i sina historiska berättelser.

Puzzeldeckaren

England var hemlandet framför andra för deckaren under tidigt 1900-tal. Agatha Christie (1890–1976) verkade med arv från författare som Arthur Conan Doyle och skapade en egen institution i det som blivit kallat pusseldeckare. Typiskt för hennes romaner var att ett mord begås och därpå uppstår misstankar riktade mot ett flertal personer som envar med fog tycks kunna vara den skyldige. Läsare kunde roa sig åt gissningslekar, men det var få som gissade rätt då det ofta visade sig vara en av dem minst troliga som var skyldig. För att föra läsarna bakom ljuset på detta vis krävdes ett intrikat bakomliggande orsakssammanhang, men som samtidigt kunde rubba berättelsens trovärdighet. Trots brist på trovärdighet räddades ofta av läsupplevelsen av det underhållningsvärde Christie skänkte sina historier.

Agatha Christie gick hem hos den breda läsekretsen och hon anses vara den romanförfattare som sålt mest genom tiderna samt innehar rekordet när det gäller antal översatta språk, över ett hundra. Det har gjorts filmer baserade på flera av hennes romaner, däribland Mordet på Orientexpressen och …och sen var ingen kvar som bidragit till att en plats i populärkulturen bevarats åt henne.

Samtida med Christie och av många ansedd som en större litterär begåvning inom samma genre är Dorothy Sayers (1893–1957) som bland annat skrev ett antal romaner med detektiven Lord Peter Wimsey i huvudrollen innan hon alltmer övergav deckaren.

Hårdkokt stil i en ny amerikansk deckare

Medan pusseldeckare rosade den engelska bokmarknaden uppstod en annan variant av detektivroman i USA. Den ”hårdkokta” deckaren som den sedermera skulle kallas började först publiceras i så kallade pulp magazines. Tre av de mest tongivande författarna hette Dashiell Hammett, Raymond Chandler och Ross Macdonald.

Dashiell Hammett (1894–1961) var den tidigaste och skulle publicera böcker som Malteserfalken (The Maltese Falcon), Glasnyckeln (The Glass Key) och Den gäckande skuggan (The Thin Man) under första halvan av 1930-talet.

I samma fåra verkade Raymond Chandler (1888–1959) och ur hans produktion har romanen Långt farväl (The Long Goodbye, 1953) förblivit en klassiker i deckarlitteraturen.

I huvudrollen fanns en viss Philip Marlove som introducerades redan i debuten Den stora sömnen (The Big Sleep) från 1939. I Långt farväl märks den sedvanliga hårdkokta stilen i dialogen:

- Vi far hem till mig i stället och hämtar lyxväskan ni har där, sa jag. Den började gå mig på nerverna.
Han skakade på huvudet.
- Det vore vänligt om ni ville förvara den åt mig.
- Varför det?
- Jag känner det så bara. Har ni nåt emot det? Den är en sorts länk med den tid då jag inte var en sån här penningstinn odåga.
- Snack, sa jag. Men det är er sak.
- Om ni är orolig för att ni tror att den kan bli stulen…
- Det är också er sak. Nu går vi och tar den där drinken.2

Även metaforer med en särskild slags effekter var vanliga. Ett exempel på detta ur romanen Finn ett offer (Find a Victim, 1954) av Ross Macdonald (1915–1983): "Min skugga klättrade uppför väggen och bröt nacken av sig i taket".

Deckarna blev inte sällan filmer och särskilt i den genre eller stil som skulle gå under namnet film noir, vilket förutom de visuella dragen också återspeglade den mörka och cyniska stämning som frodades i de hårdkokta deckarna.

Den politiska spionthrillern

Spionromanen är en besläktad genre och en startpunkt anges ibland som The Spy från 1821 av James Fenimore Cooper.1

John le Carré (1931–2020) införde i Spionen som kom in från kylan (The Spy Who Came in From the Cold, 1964) en ny komplexitet i spionromanen som bland annat skiljde sig från Ian Flemmings romaner i samma fack. Le Carré som själv arbetat för den brittiska underrättelsetjänsten skriver initierat om agenter och dubbelagenter där det kalla kriget ofta utgör fonden. John Le Carré var en pseudonym för David Cornwell – att agera med riktigt namn i hans fall var förmodligen en omöjlighet och Cornwell behövde dessutom få sina manus godkända av underrättelsetjänsten M16 innan de publicerades.3

Graham Greene (1904–1991) var en annan engelsman som hade varit hemlig brittisk agent. Graham Greene var en mångsidig författare som förutom romaner skrev noveller, dramer och filmmanuskript. Flera av hans mest kända titlar är spänningsromaner där handlingen konstrueras kring personer i underrättelsen vilkas öden ofta är styrda av politiska intriger.

Hos både Carré och Greene märks en strävan att blottlägga bristen på moraliska skrupler hos de gärningar agenterna utförde, vare sig de arbetade för väst eller öst. Agenterna är inte några regelrätta hjältar och tvingas ofta utföra moraliskt tvivelaktiga uppdrag. De är för det mesta bara brickor i ett spel medan deras egen handlingskraft ibland inte tar sig större uttryck än som reflektioner över deras arbetsgivares cynism.

Precis som de amerikanska deckarförfattarnas kriminalhistorier blev John le Carrés och Graham Greenes romaner ibland adapterade för filmmediet. För att inte tala om nämnde Ian Fleming och dennes hjälte James Bond.

Nästa avsnitt ur 1900-tal: Dystopin

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10

Noter

1. Wikipedia.org, https://sv.wikipedia.org/wiki/Spionroman
2. Långt farväl (1955), Raymond Chandler (övers. Mårten Edlund)
3. Svd.se, http://www.svd.se/spionen-som-skrev-sig-in-fran-kylan/om/kultur:under-strecket av Torgny Nordin