Surrealismen

Surrealism som främst förknippas med konst kretsar kring en sammansmältning av dröm och verklighet med ett syfte att förena det medvetna med det omedvetna. Surrealismen hade sitt centrum i Frankrike och ägde framför allt rum under 1920- och 1930-talen. Bland författare var André Breton (1898–1966) tongivande och särade tanke och förnuft åt där tanken stod för det drömnära och associativa. Resultatet benämndes automatisk skrift. Ett första av tre surrealistiska manifest skrevs 1924 (de andra skrevs 1930 och 1942), samtliga av Breton.

En viktig inspirationskälla gick tillbaka till 1800-talet och en författare vid namn Le Comte de Lautréamont1 (1846–1870) och dennes Maldorors sånger (1869). Det var ur denna bok citatet "som det tillfälliga mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett dissektionsbord" hämtades och som sedan blev ett av surrealisternas slagord.

Det fanns vid sidan om det estetiska en politisk sida starkt närvarande som var revolutionär i det den frånsade sig alla utopiska strävanden. Hos Breton kunde det låta ”Den filosofiska fjärilen / Sätter sig på den rosa stjärnan / Och det blir ett fönster i helvetet”.2

Bretons bibliografi domineras av diktsamlingar, men han är för en del mest förknippad med det genremässigt svårdefinierade prosaverket Nadja (1928).

Paul Éluard (1895–1952) var en av surrealisterna som nådde ut till en bredare läsekrets, bland annat med sin kärlekslyrik. I hans stora produktion märks verk som Dö av att inte dö (1924) och Oavbruten poesi (1936). En av hans dikter "Bakom mig" lyder:

Bakom mig är mina ögon slutna,
ljuset bränt och natten huvudhuggen,
fåglar större än vinden
vet inte var de skall vila sin vinge.

I lytta plågor, i rynkiga skratt
söker jag inte mera min nästa.
Livet har dukat under och mina bilder är döva.
Den vägrande världen har sagt sina sista ord.
De träffas inte mer, de låtsas inte se varann:
Nu är jag ensam, ensam, alldeles ensam
och har aldrig varit annat än jag är.3

Boris Vian (1920–1959) levde i Paris, umgicks med existentialisterna och hans mest kända bidrag till den surrealistiska litteraturen är antagligen Dagarnas skum (1947). Den korta romanen drivs framåt i ett absurdiskt virrvarr där de satiriska skämten blandas in i vad som annars är en kärlekshistoria med tragiskt slut. Det surrealistiska i Dagarnas skum kan märkas i att romanens värld påverkas tingen av musik och människornas känslor. Ett rum ändrar till exempel form från fyrkantigt till runt efter att en skiva med jazzpianisten Duke Ellington spelats och då en av karaktärerna insjuknar krymper också huset där hon bor.

Andra viktiga aktörer i denna litterära strömning var Louis Aragon (1897–1982) och Tristan Tzara (1896–1963).

Nästa avsnitt ur 1900-tal: Lorca - surrealist och folkdiktare

Noter

1. Pseudonym för Isidore Lucien Ducasse.
2. Översättning Lasse Söderberg.
3. I tolkning av Gunnar Ekelöf.