Surrealismen
Surrealism som främst förknippas med konst kretsar kring en sammansmältning av dröm och verklighet med ett syfte att förena det medvetna med det omedvetna. Surrealismen hade sitt centrum i Frankrike och ägde framför allt rum under 1920- och 1930-talen. Bland författare var André Breton (1898–1966) tongivande och särade tanke och förnuft åt där tanken stod för det drömnära och associativa. Resultatet benämndes automatisk skrift. Ett första av tre surrealistiska manifest skrevs 1924 (de andra skrevs 1930 och 1942), samtliga av Breton.
I manifestet ställs fantasi och frihet mot realism. De förra är prisas medan det om realismen heter "Den väcker min avsky, ty bakom den ligger medelmåttigheten, hatet och den platta självtillräckligheten. Det är den som i våra dagar frambringar de löjliga böckerna och de oförskämda pjäserna". Inte minst är det mot de detaljerade miljöbeskrivningarna som hänger sig åt det specifika som en del av kritiken riktas.1
I manifestet ges även en definition av surrealismen som lyder ...
Ren psykisk automatism genom vilken man i tal, skrift eller på annat sätt avser uttrycka tankens verkliga funktion. En tankens diktamen befriad från varje förnuftsmässig kontroll och från varje estetisk eller moralisk beräkning.2
En viktig inspirationskälla gick tillbaka till 1800-talet och en författare vid namn Le Comte de Lautréamont3 (1846–1870) och dennes Maldorors sånger (1869). Det var ur denna bok citatet "som det tillfälliga mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett dissektionsbord" hämtades. Formuleringen som blev ett av surrealisternas slagord gav uttryck för hur högst skilda företeelser kunde förenas i bildspråk. Som inspirationskälla kan även räknas Sigmund Freuds psykoanalytiska teorier med det omedvetna som en viktig beståndsdel. Även inom bildkonsten var den surrealistiska inriktningen gångbar och den som mest förknippades med detta uttryck var spanjoren Salvador Dali vars målningar uppvisar ett säreget symbolspråk.
Viljan att bryta med det logiska och rationella överskred konsten och utgjorde en bredare livssyn. Det fanns en politisk sida starkt närvarande som var revolutionär i det den frånsade sig alla utopiska strävanden. Hos Breton kunde det låta ”Den filosofiska fjärilen / Sätter sig på den rosa stjärnan / Och det blir ett fönster i helvetet”.4
Bretons bibliografi domineras av diktsamlingar, men han är för en del mest förknippad med det genremässigt svårrubricerade prosaverket Nadja (1928).
Paul Éluard (1895–1952) var en av surrealisterna som nådde ut till en bredare läsekrets, bland annat med sin kärlekslyrik. I hans stora produktion märks verk som Dö av att inte dö (1924) och Oavbruten poesi (1936). En av hans dikter "Bakom mig" lyder:
Bakom mig är mina ögon slutna,
ljuset bränt och natten huvudhuggen,
fåglar större än vinden
vet inte var de skall vila sin vinge.I lytta plågor, i rynkiga skratt
söker jag inte mera min nästa.
Livet har dukat under och mina bilder är döva.
Den vägrande världen har sagt sina sista ord.
De träffas inte mer, de låtsas inte se varann:
Nu är jag ensam, ensam, alldeles ensam
och har aldrig varit annat än jag är.5
Boris Vian (1920–1959) levde i Paris, umgicks med existentialisterna och hans mest kända bidrag till den surrealistiska litteraturen är antagligen Dagarnas skum (1947). Den korta romanen drivs framåt i ett absurdiskt virrvarr där de satiriska skämten blandas in i vad som annars är en kärlekshistoria med tragiskt slut. Det surrealistiska i Dagarnas skum kan märkas i att romanens värld påverkas tingen av musik och människornas känslor. Ett rum ändrar till exempel form från fyrkantigt till runt efter att en skiva med jazzpianisten Duke Ellington spelats och då en av karaktärerna insjuknar krymper också huset där hon bor.
Andra viktiga aktörer i den litterära surrealismen var Louis Aragon (1897–1982) och Tristan Tzara (1896–1963), den senare hade tidigare varit med om att initiera den dadaistiska rörelsen.
Nästa avsnitt ur 1900-tal: Lorca - surrealist och folkdiktare
| Senast uppdaterad: 2023.08.10Noter
1. Surrealismens manifest av André Breton (övers. Lars Fyhr m.fl.) s 23ff.
2. Ibid. s 46f.
3. Pseudonym för Isidore Lucien Ducasse.
4. Översättning av Lasse Söderberg.
5. Tolkning av Gunnar Ekelöf.