Dadaism – ljuddikter och andra ”avtagsvägar”

Dadaismen utgick som uttalad rörelse från Zürich och med året 1916 som startpunkt. En viktig samlingsplats var Cabaret Voltaire där uppseendeväckande soaréer återspeglade rörelsens fria syn på vad som kan kallas konst.¹

Dada var inget annat än ett påhittat ord. Att ordet var påhittat var i sig viktigt då det fanns ett uttalat motstånd mot rådande traditioner. Vidare representerade dada som ord något puerilt omkastande, ett prov på att det högtidliga i konsten inte längre befanns väsentligt.

Det skrevs ett manifest och där framkom en kritisk hållning mot expressionisterna som enligt manifestets författare² nöjt sig med ”abstrakta och högdragna åtbörder” i stället för att ge sig i kast med livets viktiga frågor. Den definition av dada som ges lyder: ”det mest primitiva förhållande till omvärlden” och dadaismen beskrivs som en ”avtagsväg” vilken ”vinkar farväl åt alla hittillsvarande konstriktningar”.³

En viktig del i dadaismen var den benhårda viljan att bryta med konstens föreställningar och normer. Det kunde ofta ske motsägelsefullt och inte minst provokativt; som då konstnären Marcel Duschamp målade en Mona Lisa med mustasch och getskägg. Provocerande var även dadaismens tidiga förgrundsgestalt Hugo Ball (1886–1927). Denne lanserade 1916 den fonetiska dikten, eller ljuddikten. I denna diktform uppfann Ball nonsensord som han ersatte med de från språket redan kända. Tilltaget hade sin grund dels i att Ball inte ansåg att det befintliga språket kunde uttrycka det djupast upplevda, dels i att han inte ville använda ord andra uppfunnit.⁴

En av dessa dikter med språkljuden i centrum är ”Karawane” som Hugo Ball framförde på Cabaret Voltaire i Zürich år 1916:

jolifanto bambla ô falli bambla
grossiga m’pfa habla horem
égiga goramen
higo bloiko russula huju
hollaka hollala
anlogo bung
blago bung blago bung
bosso fataka
ü üü ü
schampa wulla wussa ólobo
hej tatta gôrem
eschige zunbada
wulubu ssubudu uluwu ssubudu
tumba ba- umf
kusagauma
ba - umf

Året därpå publicerades dikten i tidskriften Dada vars grundare Tristan Tzara (1896–1963) skulle ta över som banerförare för dadaismen. Tzara skrev också egna manifest, det första publicerat år 1918.⁵

Även om dadaismen blev uppmärksammad och i efterhand måste betraktas som en av de mest särpräglade yttringarna inom modernismen, blev den inte långvarig och många av medlemmarna anslöt sig i stället till surrealismen.

Nästa avsnitt ur 1900-tal: Surrealismen

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10

Noter

1. Moderna manifest (1973), Gunnar Qvarnström, s. 38.
2. Tristan Tzara, Framz Jung, George Grosz, Marcel Janco, Richard Huelsenbeck, Gerhard Preiss, Raoul Hausmann, O. Lüthy, Fréderic Glauser,Hugo Ball, Pierre Albert-Birot, Maria d’Arezzo, Gina Cantarelli, Praompolino, R. van Rees, Madame van Rees, Hans Arp, G. Taeber, André Morosini, Francis Mombello-Pasquati.
3. Översättning av Gunnar Qvarnström.
4. Moderna manifest, s 16.
5. Ibid, s 58.