Futurism i Italien med Marinetti och i Ryssland med Majakovskij

Futurismen var en av de ismer som uppstod under modernismens dagar och kunde skönjas inom litteratur, konst och arkitektur. Futuristerna ville begrava allt det gamla och lovsjöng den nya moderna världen med maskiner, ja rent utav krig sågs som något gott då det var ”världens enda hygien”.¹ Inom litteraturen kunde futurismen märkas genom disharmoniska effekter i dikter där konsonanterna var viktigare än vokalerna.²

F.T. Marinetti och det futuristiska manifestet

I Italien uppstod futurismen med Filippo Tommaso Marinetti (1876–1944) som grundare. Han författade det berömda första futuristiska manifestet år 1909 där slagord kungjorde att ”Mod, djärvhet och uppror ska bli grundelement i vår poesi”. Vidare förhärligades sådant som ”den aggressiva rörelsen" och "den febrila sömnlösheten".³

Den estetiska ståndpunkten är tydlig i yttrandet att ”en vrålande bil ( … ) är vackrare än Nike från Samothrake”. Konstidealet förbyts från skönhetssträvan till en konstsyn där ett mästerverk måste vara ”av aggressiv natur”.⁴ Det aggressiva avspeglas bland annat i önskan att förstöra museerna, biblioteken och akademierna.

Futurismen har uppfattats som fascistisk, men manifestet i sig borde inte bedömas därefter. En del av inslagen i Marinettis ord kan tolkas som antidemokratiska, men det ska främst ses som uttryck för syftet att omdana kulturen och konsten där historiska reliker föraktas. Det saknas självförhärligande i manifestet och Marinetti ber högst konsekvent om att han själv ska sopas ut som en förlegad om blott ett decennium.

Vladimir Majakovskij

Det fanns en rysk motsvarighet till den italienska futurismen, om än inte lika renlärig. I centrum stod Vladimir Majakovskij (1893–1930) som likt sina ryska futurist-kollegor hade svårt att bli utgiven på förlagen. I stället basunerade de ut sina dikter på uppläsningsturnéer där de kunde uppträda i excentriska manér.

Även i Ryssland skrevs år 1912 ett futuristiskt manifest: En örfil åt den offentliga smaken. Det ingick likaså en uttalad vision och en sorts programförklaring om vad poesin borde vara i Majakovskijs genombrottsverk Ett moln i byxor (Oblako v sjtanach) från 1915.

”Jag har aldrig läst nånting!” braverar Majakovskijs diktjag och därefter ”Vad ska man med böcker till?”. Majakovskij ”tror inte på Nizzas blomsterängar” eller att göra ”soppa på kärlek och näktergalar”.⁵ Det är en diktare som vill ha hårdare underlag för sin konst med lågt språk i sin arsenal som ringar in miljön med ord som ’krogslagsmål’, ’lakejer’, ’trasor’, ’luder’ och ’bordeller’.

Det finns en antiintellektuell ton, fast poesin som sådan behandlas aldrig nonchalant. För Majakovskij har den högsta vikt i livet och han vill genom sin poesi uppta en profetroll. Självhävdande skriver Majakovskij ”det är jag som är er poet” och ”man ska strö blommor i mina spår”.

Majakovskijs dikter är för det mesta expressiva och oerhört bildrika. Han skrev utifrån självbiografiska perspektiv om händelser från vardagen:

”Jag är fullkomlig oberörd! / Som pulsen / på ett lik.” detta efter flickvännen gjort slut med diktjaget och sedan ”Jag ska åter dra iväg efter kärleksrus / med de mörka ögonbrynen upplysta av lågor.”

Vladimir Majakovskij betraktas idag av många som en av 1900-talets största ryska poeter. Under sin livstid skulle han dock få allt svårare att finna en plats i det ryska kulturlivet och privatlivet kantades av olycklig kärlek. Majakovskij sköt sig själv i hjärtat och avled den 14 april 1930.

Nästa avsnitt ur 1900-tal: Dadaism

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10

Noter

1. Futuristiska manifestet i översättning av Gunnar Qvarnström.
2. Vladimir Majakovskij, Jag! (1985).
3. Futuristiska manifestet.
4. Ibid.
5. Citat samt följande översättning av Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt.