Essän

En essä (eller essay) är en skrivform som ger plats åt personliga reflektioner tillsammans med fakta över ett valt ämne. Essän är längre än krönikan, men kortare än sakprosans bokformat. När essäer utkommer i bokform är det i regel som essäsamlingar.

Vad som skiljer essän från annan skönlitteratur är att essän inte ger plats åt fiktionen. Men den är heller inte facklitteratur då essän skiljer sig genom ett personligt tilltal där subjektet upptar en stor plats.

Även om ämnet för essän saknar tydlig avgränsning är den litterära essän, i vilket texten ofta uppehåller sig kring ett eller flera skönlitterära verk eller författarskap, särskilt gångbar.

I Att läsa prosa skriver Arne Melberg: ”Av den litterära prosans många uttrycksformer har essän visat sig vara den mest flexibla. Det betyder att man bara med svårighet kan avgränsa essän som en självständig genre, samtidigt som man lätt kan finna essäistiska inslag i andra varianter av prosa.”1

Montaigne är den som mest förknippas med essän. Han blev under 1500-talet grundaren av genren genom utgivningen av sina essayer i tre band – en mängd kortare texter där ämnesområdena var varierade och hade stor spännvidd. Gemensamt för dem var att de var skrivna utifrån ett personligt perspektiv där det gavs stort utrymme för reflektioner.

Fastän Montaigne är upphovsman till essän som genre hade dess form i egenskap av personlig betraktelse i det mindre formatet existerat tidigare, men då inte lystrat till namnet essä.

Nästa avsnitt ur litterära genrer: Reportaget och reseskildringen

Noter

1. Att läsa prosa (2020) av Arne Melberg.