Reportaget och reseskildringen
I reportaget finns det implicita och explicita jag-nivåer för berättaren. Berättaren i det här fallet kan vara en osynligt närvarande iakttagare eller någon som även beskriver sina egna förehavanden. Trenden har gått mot att det senare blivit vanligare, den som berättar tar med sig själv i reportaget.
Den explicita jag-nivån kan visa sig genom att berättaren redogör för sådant som att denne bestämt träff med en person för intervju och nämner eventuellt något om resan till denna, hur intervjutillfället kom till eller känslor kring intervjun. Detta kan ses som en metod för att förstärka situationen och beröra läsaren mer därigenom; om det lyckas är dock inte självklart. Trenden är kanske än tydligare i dokumentärfilmen där intervjuer inte alltid längre börjar vid intervjuns inledande fråga utan redan när intervjuobjektet får mikrofoner påsatta på kroppen och sätter sig till rätta.
Intentionerna kan förmodas vara att uppvisa mer av intervjuobjektets personliga sidor och på så sätt öka autenticiteten.
En särskild form av reportagelitteratur är den som uppstod på 1960-talet och fick namnet new journalism (lanserat av Tom Wolfe) där skribenten använde sig av litterära tekniker i högre grad och ett mer närvarande subjekt kunde skönjas.
Några år senare skulle Hunter S. Thompson göra sig till en aktiv deltagare i reportaget då han under lång tid levde nära personerna han skrev om i boken Hells Angels (1967). Det subjektiva fick större utrymme och i den uppmärksammade Fear and Loathing in Las Vegas (1971) återkom den subjektiva reportagestilen, vilket namngavs "gonzo"-journalistik efter en av karaktärerna.
Även när det gäller det dokumentära kan den skrivna (eller filmade) utsagan inte jämställas med verkligheten. Det skrivna förblir en version av verkligheten, fragmenten av den som väljs att redovisas. Reportaget speglar verkligheten, fast utan att bli en fullständig bild.
Reseskildringen
Vad reseskildringen består av utsägs av namnet, men arten kan skilja sig avsevärt. Den kan ha satirens ärende och vara genomfiktionaliserad som Swifts Gullivers resor eller inhysa en personlig utblick i världen som i Harry Martinssons Resor utan mål och Kap farväl.
I John Steinbecks På resa med Charley (1962) gör berättaren en resa på vägarna genom USA under tre månader från delstat till delstat, från stad till stad. Syftet är att förhöra sig om folkets åsikter och ta pulsen på landet. Detta är ett utmärkande drag för reseskildringen, att på plats informera sig om sakernas tillstånd utifrån ett subjekt, en motsats till skrivbordsprodukten.
Steinbecks berättarjag reflekterar vid ett tillfälle över skillnader i tillvägagångssätt mellan det journalistiska reportaget och reseskildringen. Det förra är sakligare och byggt på intervjuer med nyckelpersoner och kan därigenom producera adekvata summeringar av läget. Fast samtidigt som berättaren "avundas denna teknik" litar han inte på den som sann återspegling av verkligheten då han har en "känsla av att verkligheten är för mångskiftande".1
Nästa avsnitt ur litterära genrer: Brev och brevromanen
| Senast uppdaterad: 2023.08.10 Noter1. På resa med Charley (2019) av John Steinbeck (övers. Pelle Fritz-Crone)