Den historiska romanen
Den historiska romanen är svår att definiera då historiska motiv nästan alltid funnits som inslag i fiktiva framställningar. Redan Iliaden (förvisso ingen roman utan ett epos) är delvis en framställning baserat på ett historiskt stoff – även om det trojanska kriget som skildras inte är säkert historiskt belagt och snarare kan vara en legend.
För att kallas historisk roman bör berättelsens stoff följaktligen utgå från ett historiskt skede utöver att enbart fungerar som del av miljöbeskrivningen.
Ett namn som ofta dyker upp när den historiska romanen diskuteras är den under sin livstid oerhört populära Walter Scott (1771–1832). Han skildrade ofta den relativt näraliggande skotska historien. Dock är inte hans skildringar att betrakta som historiskt sannskyldiga då Scott tämligen fritt blandade historiskt stoff med fiktivt – om de saknat fiktiva inslag hade de förvisso inte kunnat betraktas som romaner. Hans kanske mest berömde karaktär, Sir Wilfred of Ivanhoe, var till exempel påhittad, fast placerad i en historisk kontext som i stora drag var autentisk.
Under 1900-talet kom den historiska romanen i högre grad att avgränsas från den fiktiva romanen och fler historieromaner gjorde anspråk på faktamässighet. Samtidigt går det att märka en utveckling hos den historiska facklitteraturen att öka halten av litterär gestaltning (t.ex. dialoger som inte finns dokumenterade, men där historieskrivaren försöker återskapa ungefär vad som kan ha sagts vid tillfället). Tendens har fortsatt på 2000-talet och gjort att den historiska romanen och den historiska faktaboken närmat sig varandra.
Nästa avsnitt ur litterära genrer: Brev och brevromanen
| Senast uppdaterad: 2025.07.24