Brev och brevromanen
Redan Nya testamentets bibliska skrifter kunde anta formen av brev. Välkänt är också Carl-Michael Bellmans epistlar (synonymt med brevskrifter) under 1700-talet. Under samma århundrade skulle brevromanen få stor uppmärksamhet.
Brevväxlingen som litterär form
Brevskrivningen har genomgått flera faser under litteraturhistorien med skiftande framställningssätt, status och relevans. Under vissa perioder har brev betraktats som en helt privat affär mellan avsändare och mottagare medan brev under andra tider använts som en litterär framställningsform.
De brev Seneca skrev till Lucilius (sammanställda i Breven till Lucilius) kom till för att utveckla filosofiska tankegångar och det är rentav okänt ifall denne Lucilius existerade. 1 I denna form kan alltså brevet vara en helt eller delvis artificiell kommunikation och fungera som en passande framställningsform för ett specifikt ämne med ett särskilt syfte.
Utgivningar av brev sker ofta postumt och baseras på kvarlämnade brev eller avskrifter av brev (något som var praxis under en lång tid). Korrespondensen brukar antingen gälla en persons brev i flera riktningar eller en specifik reciprok brevväxling.
I vissa fall är de bevarade breven (eller avskrifterna) kvar i ett arkiv och främst en angelägenhet för forskare, biografer etcetera. Anses allmänintresset stort kan det bli fråga om en utgivning, vilket som oftast materialiseras i ett urval av de existerande breven. Ett känt exempel är Madame de Sèvignés brev från senare delen av 1600-talet som förutom upplysningar om de Sèvignés privata sfär ger inblickar i salongskulturen – de Sèvignés umgängesliv var rikt och inkluderade bland annat flera av tidens ledande författare.
Brevromanen
När skildringar som behandlar vardagen blev en stor trend en bit in på 1700-talet utgjorde brevromanen en av de stora tilldragelserna. Förgrundsgestalten hette Samuel Richardson (1689–1761) och hans dagboksroman Pamela från 1740 är kanske det mest kända exemplet i hela litteraturhistorien. Historien kretsar kring den dygdiga tjänsteflickan Pamela och hur hon uppvaktas av sin arbetsgivare. Relationens utveckling skildras genom brev till föräldrarna.
I en senare roman av Richardson, Clarissa (1747–1748), återanvändes breven som medium samt placerandet av en ung flicka i centrum. Han valde denna att gång redovisa hela brevväxlingen, inklusive sådana där Clarissa varken är avsändare eller mottagare, och inte som i Pamela enbart huvudpersonens avskickade brev (för brevromanen nämns ibland två undergenrer i form av monologisk och dialogisk brevroman).
Breven skrivs av Pamela och därigenom får läsarna reda på händelserna och hennes tankar. Att berättandet sker i brevform medför onekligen en del onaturliga inslag såsom kravet på att allt förtäljs just via brev.
En annan av de högst populära romanerna från samma sekel var Jean-Jacques Rousseaus brevroman Julie eller Den nya Héloïse i två verk från 1761. Brevväxlingen blir svärmisk och emotionellt berörande genom att brevväxlingen utspelar sig mellan två älskande. Även om deras känslor för varandra svallar inträffar händelser som försvårar deras förening.
I dessa tre nämnda exempel utgörs texten helt av brev. Det är dock i romaner inte alls ovanligt att brev förekommer som komplement till den övriga framställningen. Tilltaget har främst berättartekniska skäl. Som då en allvetande berättare saknas och berättarjagets perspektiv inte omfattar en episod i berättelsen, vilket hade varit inkonsekvent, kan ett brev dyka upp i framställningen som fullgör händelseutvecklingen för läsaren.
Med tanke på att kommunikation på avstånd förändrats först av telefonen och sedan av den digitala utvecklingen har brevromanen förpassats till historien. Dagens elektroniska brev är fullständigt annorlunda betingade och att tänka sig en samtidsroman bestående av korrespondens via e-post är i det närmaste omöjligt. En brevroman skriven idag skulle däremot kunna sammansmälta med den historiska romanen.
Nästa avsnitt ur litterära genrer: Dagboken
| Senast uppdaterad: 2023.08.10 Noter1. Att läsa prosa (2020) av Arne Melberg s 186 f.