Kritik
Under 1700-talet fick begreppet estetik sin moderna betydelse som upplevelsen av konst och andra sköna ting i tillvaron. Estetiken sysslar således med reception, det vill säga hur någon är mottagare av ett konstuttryck.
I samband med att estetiken blir ett utformat begrepp uppstår kritiken. Även om bedömning av konst förekom långt tidigare (att nämna är exempelvis Bibliotheca av den bysantinska patriarken Konstantinopel Photius som samlade recensioner av 279 böcker denne läst), är det vid denna tid som kritiken blir en särskild verksamhet.
En definition av kritik härvidlag ges i Natur & Kulturs Litteraturhistoria:
Att kritisera är att skilja åt, som ordets grekiska etymologi antyder. Kritik är alltsedan termen fick sin moderna innebörd en reflexiv praktik, den riktar sig både mot den egna upplevelsen och en horisont av läsare och andra betraktare som inbegrips i en möjlig gemenskap. Därmed hänvisar den till en gemenskap på väg att bli till sensus communis, en samvaro i känslan, som inte likt objektiviteten i kunskapen eller universaliteten i det etiska vilar på bestämda begrepp, utan på den enskildes sensibilitet som ofta förutsätts finnas också hos andra.1
Kritiken är alltså att förstå som en kommunikation där läsarna kan tillägna sig kritikerns delvis subjektiva omdöme.
Marina Tsvetajeva ger i essän ”En poet om kritiken” uttryck för en konträr syn med diktaren som upphöjd och vars estetiska verksamhet kritikerna likaså läsaren eventuellt inte kan begripa: ”Här har ni min dikt. Den behagar er eller behagar inte, den når fram eller når inte fram, den är ”vacker” (för er) eller inte vacker. Men om den är bra – som dikt – eller dålig, det vet bara kännaren, älskaren och … mästaren. När ni bedömer en värld i vilken ni inte lever, överskrider ni bara era befogenheter”.2
Det går att hysa sympati för Tsvetajevas ståndpunkt, ingenting säger att kritikern eller läsaren kan uppfatta konstnärens verk tillnärmelsevis korrekt. Samtidigt utesluts därigenom ett av konstnärens levnadsvillkor: utan kritiker och publik uppstår ingen ”scen” eller motsvarade där konstnären kan agera. Denna ömsesidighet mellan konstnär och kritiker är ofta nödvändig för att konstnären ska kunna ha sin konst som yrke och överleva på det genom exponeringen som kritikernas bedömningar renderar.
Kritikens former
Litterär kritik har huvudsakligen två former.
Den ena är den så kallade anmälan som återfinns i en tidning eller tidskrift och inriktar sig på ett specifikt, ofta nyutgivet, litterärt verk.
Därutöver finns kritik i essäns form där essäisten mer rörligt närmar sig specifika verk och ibland hela författarskap.
Några av de mest ansedda kritikerna i litteraturhistorien är Samuel Johnson (1709–1784), Samuel Taylor Coleridge (1772–1834), Vissarion Belinskij (1811–1848), Georg Brandes (1842–1927) och T.S. Eliot (1888–1965).
Kritikens funktion och kritikerns uppgifter
I Alla är vi kritiker (2009) skriver Thomas Anderberg att ”Kritik är nödvändig, inte minst för att det specifika utbudet är så stort att en sortering måste ske”. I kritiken finns enligt Anderberg främst tre områden: värdering, påverkan och vägledning.3 Anderberg beskriver kritikern som någon vi förlitar oss på ”som ställföreträdande väljare” på vår väg mot exempelvis en läsupplevelse.4
Kritikern är inte enbart en tjänare. Det är troligt att en kritiker är påverkad av sina egenintressen. En kritiker vars anmälningar röner svalt intresse hos läsekretsen riskerar bli av med sin position, omständigheter som kan influera recensionerna. En annan omständighet är då kritikern vill uppvisa en stark entusiasm för ett verk, vilket gör att recensionen laddas med starka omdömen och kanske drar uppmärksamhet till sig. Att medier har tendenser att hemfalla åt det iögonfallande är ingen hemlighet och att dylika tendenser även påverkar kritikersidorna är antagbart.
Likaså kan det vara riskabelt för en kritiker att sticka ut när det gäller smakomdömen. Att distansera sig för långt ifrån läsarna och nedgöra populära verk framstår i vissas ögon som ”snobbism”. Om läsarna provoceras kan tidningsägaren reagera med att friställa kritikern. Det finns alltså en ”kommersiell” dimension i kritikersysslan som kan leda till likriktning (premisserna ter sig förstås olika beroende på vilken inriktning och ställning medieaktören har).
Att som läsare få sina ståndpunkter bekräftande kan vara tillfredsställande, men föga utvecklande och leder aldrig till omorientering. Å andra sidan rämnar själva idén med kritiken i samma ögonblick en kritikers omdömen blir alltför avvikande från läsekretsen. Kritikern måste befinna sig på ungefärlig nivå med stora delar av läsekretsen ifråga om normer för värdering, annars kommer den del som utgår från vägledning fallera.
Det man brukar kalla för (subjektiv) smak och som ofrånkomligt skiljer sig från person till person är något annat än (objektivt) värdeomdöme. Ett värdeomdöme kommer alltid innehålla någon halt av smak, men värdeomdömet kan vidgas och delvis överordnas smak. Kritikerns uppgift är att balansera sina subjektiva intryck med en allmängiltighet.
Den vägledande funktion som är en del av kritikerns uppdrag har med digitaliseringen alltmer ersatts av algoritmer som utifrån korrelationer och andra kriterier ger tips på böcker och filmer. Tredjeparter (t.ex. en tidningsrecension) har blivit alltmer överflödiga då många inte ser någon anledning att uppsöka sådan vägledning. Tjänster som erbjuder filmstreaming eller ljudböcker bistår vanligtvis med andra användares utlåtanden, vilka övertar professionella kritikers utlåtanden. Snabba smakråd har ersatt utbildade recensentens genomgripande utlåtande.
Relativism
Relativismen anger att åsikter är lika värda (eller åtminstone att det inte säkert kan sägas vari mest värde består) oavsett om de kommer från en expert eller lekman, i detta fall från en kritiker respektive vanlig mottagare av konst. Ställningen mellan det professionella och outbildade likaså objektiva och subjektiva omdömets värde är ofta diskuterad. Rimligen har den som förkovrats genom omfattande och selektiv läsning av litteratur tillskansat sig kännedom i litteraturhistorien bättre förutsättningar att ge värdering än någon som läst ett fåtal böcker. Ändå kvarstår svårigheten att noga värdera respektives åsikter.
Särskilt genom internet har relativismen flyttat fram sina positioner. Det är vanligt med användargenererade omdömen i stället för experters. Som en följd reduceras efterfrågan på expertis i relativismens tidevarv.
| Senast uppdaterad: 2025.07.24Noter
1. Natur & Kulturs Litteraturhistoria (2021) av Cecilia Sjöholm och Sven-Olov Wallenstein, ”Den estetiska vändningen", red. Carin Franzén och Håkan Möller s. 499.
2. Poeten och tiden (1997) av Marina Tsvetajevas (övers. Ola Wallin).
3. Alla är vi kritiker (2009) av Thomas Anderberg.
4. Ibid