George Orwell – 1984
1984 (Nineteen Eighty-Four) publicerades den 8 juni 1949. Georg Orwells (1903–1950) dystra framtidsscenario har inte förlorat sin aktualitet och referenserna till dess innehåll både inom samhällsdebatt och kulturliv är legio.
Referat, genrebeteckning och analys
I romanen skildras hur friheten är beskuren och sanningen dikterad av staten, vilket gör det samtidigt farligt och meningslöst att ifrågasätta. I ”Minneshålet” kastas all information – till exempel i form av ett pappersdokument – inom kort och låter historien bestämmas av staten då ingen fakta kan motsäga utsagorna. Här kan paralleller dras till vårs tids desinformation även om det i 1984 är fråga om indoktrinering.
Tankar som inte rättar sig efter partiets riktlinjer är ”krimtänk”, ett av de nyord som ska borga för att inskränka tänkandets och fantasins gränser. Orättfärdigt tänkande kommer före eller senare uppdagas med arrestering som följd av ”tankepolisen”.
Uttrycket ”Storebror ser dig” som härstammar från denna roman är inlemmad i vår kultur. Övervakning ingår som en av pelarna som bär upp en totalitär stat och är också ett element som påverkar romanintrigen. I hemmen finns teleskärmar som inte kan stängas av helt (det påtvingade budskapet är del i indoktrineringen). Dessutom fångar dem upp ljud och bild (som del i övervakningen).
Inte bara påverkar övervakningen intrigen utan också berättartekniken. Hur ska till exempel dialoger mellan Winston och Julia som båda är motståndare till partiet kunna gestaltas om varje yppat ord direkt skulle leda till arrestering? Orwell löser detta genom att först låta dem träffas i stadens utkanter i ett naturområde och senare i en lägenhet utan teleskärm.
Det totalitära styre som beskrivs i 1984 har klara beröringspunkter med kommunismen i Sovjetunionen. I inledningen beskrivs hur stora plakat pryder väggarna med en man i medelåldern och med svart tjock mustasch. Då det i verklighetens Sovjet var rikligt med porträtt av ledaren i det offentliga rummet är det svårt att inte tänka på Joseph Stalin.
Lägg därtill valet av namn på huvudpersonen, Winston. Under andra världskriget var frihetens främsta försvarare den engelska premiärministern Winston Churchill.
Det finns flera inslag som står i anslutning till kommunism. Som att ”kamrat” används vid tilltal och att varje medmänniska är en potentiell angivare. Under kommunismens dagar i Sovjetunionen fanns en utbredd angivarkultur där barn lärde sig ange oliktänkande, vilket går igen i romanen där en grannes och arbetskollegans Parsons barn fattar misstanke mot ett individ och förföljer denne i två timmar. Till och med sina föräldrar kunde anges av barn i det kommunistiska Sovjet och i romanen besannas detta då Parsons anges av sin dotter för ord han råkade uttala i sömnen.
Antipatin hos författaren gällande kommunismen var märkbar såväl i Hyllning till Katalonien (1938), om spanska inbördeskriget där Orwell själv deltog på den republikanska sidan mot kommunisternas fraktion, som i satiren Djurfarmen.
På tal om satir kan spår av detta skönjas i 1984. Som när ransonen av choklad officiellt höjs till 20 gram veckan och Winston erinrar sig att chokladransonen bara dagen dessförinnan hade sänkts till 20 gram. ”Var det möjligt att detta gick i folk?” frågar han sig förbryllad. Detta kan tänkas som en satirisk vink om hur demokratiers väljare snabbt låter sig glömma vallöften för att på nytt låter sig styras av vallöften. Om medborgarna snabbt glömmer, hur enkelt kan de inte luras?
Om inte majoriteten av människorna utgör knådbar massa är den utbredda konformismen närapå omöjlig. Och det framgår tydligt att alter ego finner många frapperande enfaldiga som inte tycks reagera utan till synes självmant underkastar sig övermakten. Att Orwell var en satiriker gör honom så klart inte till en världsföraktare och kanske kommer man närmare sanningen att se innehållet i 1984 utifrån hans starka tro på socialistisk demokrati. Sanningens höga värde är ett tema. Det åskådliggörs exempelvis (över)tydligt i tortyrscenen där Winston länge vägrar gå med på att 2 + 2 = 5.
Men framför allt är dystopi den adekvata beteckningen på 1984. Som litterär genre kännetecknas dystopin av hur ett framtidsscenario skildras inom ramen för fiktion. I 1984 ges en utförlig redogörelse för det framtida samhället som spekulationen gäller. Orwell löser ibland saken genom att väva ihop den fiktiva gestaltningen med utläggning av idéinnehållet. Som att låta detaljer om partiets historieförfalskning framgå genom att låta huvudpersonen arbeta på ”sanningsministeriet”. Eller att låta ett samtal om nyord äga rum med personen som råkar vara ansvarig för sammanställningen av nyordsboken. Ibland framkommer således bokens idéinnehåll i dialoger och tankar snarare än genom en allvetande berättarröst, vilket bidrar till att framställningen blir mer levande. (Fast den genomgripande beskrivningen av framtidssamhället får springbrunnar i läsningarna ur den bok Winston erhåller från den underjordiska rörelsen, vilket står för den mest utförliga sammanfattningen av det idépolitiska innehållet, och som senare kompletteras i form av O’Briens utgjutelser under förhören med Winston.)
Vad som ytterligare bidrar till att levandegöra framställningen och göra boken till något mer än en politisk idéroman är det mångfasetterade porträttet av Winston. Fastän Winston till viss del är en symbol är han också en sammansatt person. Orwell låter det avhumaniserade samhället och kontrasten med Winstons rika känsloliv inte stanna vid något idealiserande. Winston brottas bland annat med diverse skuldkomplex samt ett förfelat sexliv med sin fru (som dock inte är direkt närvarande i romanen).
Var Orwell själv desillusionerad när han skrev boken? Något som framgår tydligt är att huvudpersonens liv – som troligtvis delar många drag med författarens eget – kantades av flera oangenäma inslag inklusive diverse omvittnade sjukdomssymptom. Orwell plågades själv av turberkolos och avled drygt ett halvår efter 1984 utkommit, endast 46 år.
Exakt i vilken grad profetiorna i 1984 har besannats till vår är inte av större vikt i bedömningen av verkets litterära värde. Men kanske kom Aldous Huxleys Du sköna nya värld närmare. Medan medborgarna kontrolleras av staten med våld som medel i 1984 målar Du sköna värld upp en där vi inte tvingas underkasta oss utan självmant gör det genom bekvämligheten det medför. I vår värld styrs vi mer av teknologi parat med kapitalistisk list än av en maktapparats hot och våld.
Till sist bör nämnas att romanen dras med en del diskrepanser. Inte minst torde läsaren reagera på att stora bemödanden görs för att ”omvända” Winston när hans dödstraff redan är avgjort. Orwell inser att läsaren antagligen kommer registrera detta och låter O’Brien lägga ut texten om att det viktiga inte är att bestraffa utan att omvända. Men det är inte övertygande. Dels då det framstår som en felfördelning av maktapparatens resurser (anledningen att detta sker i romanen är förstås att författaren vill visa upp den totala dominans makten har och hur näst intill sjukligt den ombesörjer sina strävanden). Men då O’Brien meddelar att maktapparaten är ointresserad av att bestraffa utan endast att omvända borde det också vara i dess egenintresse att Winston i själva verket inte avrättas. Eftersom deras försök att omvända alltid lyckas borde Winston som en garanterat rättrogen bättre tjäna styret som levande än död.
Nästa romananalys: Ernest Hemingway – Den gamle och havet