Märkta av ödet
Och solen har sin gång av Ernest Hemingway
Solen har sin gång (The Sun Also Rises, 1926; på svenska 1929) tilldrar sig inledningsvis i konstnärsmiljöer i 1920-talets Paris. Från de parisiska kaféerna, restaurangerna och boulevarderna förflyttas skedet småningom till spanska Pamplona. Dit anländer Jake Barnes och hans reskamrater lagom till ”fiestan”.1 Förutom vinet är en av de främsta begivenheterna tjurfäktningen. Att tjurfäktning var något kärt för Ernest Hemingway (1899–1961) vet hans trogna läsare och ämnet behandlas mest utförligt i Döden på eftermiddagen (Death in the Afternoon, 1932). I sin verksanalys över Hemingways litteratur skriver Nils Granberg: ”I tjurfäktningen finner Hemingway den stora metaforen för sin vision av människans liv och möte med döden.”
De viktiga personerna i romanen har sina förebilder i Hemingways umgängeskrets. Det finns ett berömt foto från 1925 med Ernest och vänner runt ett bord på ett kafé (som kan ses på omslaget till Bakhålls svensköversatta utgivning från 2012), taget på samma Spanien-tripp som utgör stoff för en del av romanen.
En stomme i handlingen är Jakes och Bretts förehavanden. I en lyckad introducering av relationen återses hon och Jake på bar i Paris. Läsaren förstår att de känner varandra sedan tidigare, men inte mer än så. De lämnar stället, fångar en taxi och när den startat utbrister Brett: ”Älskling, jag är så olyckligt”. Det är ett snyggt avslut på ett av de första kapitlen där kärnan är oförlöst spänning. Scenen bildar dessutom en pendang till avslutningen som sker just i baksätet i en annan taxi där tråden åter tas upp.
Brett är Jakes kanske ”älskling”, men då han är oförmögen till den intima delen i ett förhållande strandar relationen i vad som kunde blivit. Denna ”oförmåga” berörs tidigt i berättelsen, det heter att Jake är ”sjuk” och på frågan från en flicka, en poule (dvs. en prostituerad), på vilket sätt sjuk genmäls ”Jag blev sårad i kriget”. Senare framgår att det skedde vid den italienska fronten under kriget; där författaren själv tjänstgjort och som ska bli tid och rum i hans nästa roman, Farväl till vapnen (fast som kronologiskt kan sägas utspelas före Och solen är sin gång). Det framgår vidare att ”[Brett] var frivillig sköterska på ett sjukhus [Jake] låg på under kriget” – Farväl till vapnen utspelas till stor del med huvudpersonen i sjukhussäng som konvalescent medan denne utvecklar ett kärleksförhållande till en sköterska.
Så varför placerar man en huvudperson som är stympad i detta avseende i en roman?
Motstycken står att finna i andra av författarens verk. I Över floden in bland träden som skrevs flera år senare heter det i en monolog med huvudpersonen som kallas översten: ”Jag älskar bara folk, tänkte han, som har varit i strid eller blivit lemlästade”. Själv har översten en demolerad hand som för övrigt nästan behandlas masochistiskt av hans betydligt yngre älskare. Likaså mister hjälten i Att ha och inte ha sin högerarm och krigsskadan hos Frederic är som sagt central i Farväl till vapnen.
Som Christian Ekwall tycks vara inne på i ett efterord till Och solen är sin gång kan det finnas en symbolisk halt i Jakes oförmåga till sex och reproduktion i samspel med bokens måtto: ”Ni tillhör alla en förlorad generation”, de berömda ord som Gertrude Stein ska ha uttalat.
Fast bokens motton förtjänar en egen utläggning. Det finns i själva verket två, vilka uppväger varandra och splittrar samtidigt kontaktpunkterna med berättelsens tema. Medan idén om den ”förlorade generation” pekar på att något gått förlorat under en specifik tidsperiod med bakgrund av kriget är det andra mottot hämtat från Predikaren och som inleds ”Släkte går och släkte kommer, jorden är evigt densamma. Solen går upp och solen går ned …” Det senare meddelar omvänt en beständighet och (notera boktiteln) det evigt cykliska.
Mästerskapet hos Hemingway brukar ibland främst riktas mot hans noveller. I vissa avseenden skulle Och solen har sin gång kunna betraktas som en lång novell i sin utformning. Liksom fallet kan vara i noveller är intrigen sekundär medan berättelsen laddas med stämningar och känslor som delvis förblir oupplösta.
50 klassiska romaner i världslitteraturen
Romanklassiker från dåtid till nutid. Lästips och litteraturhistorisk bildning i en bok.
| Senast uppdaterad: 2024.11.14 Noter och källor1. Fiesta var i själva verket arbetstiteln för romanen, och den har också getts ut under detta namn, vilket ändrades till The Lost Generation innan den slutgiltiga titeln sattes.
Ernest Hemingway (1991) av Nils Granberg
Och solen har sin gång (2012) av Ernest Hemingway (övers. Christian Ekwall)