Identiteter
En man med många talanger av Patricia Highsmith
En man med många talanger (The Talented Mr. Ripley, 1955) utgavs först på svenska 1974, men i senare utgåvor har titeln övergått till Den talangfulle Mr. Ripley – kantänka en mer kommersiellt gångbar titel som för tankarna till den populära filmatiseringen.
En man med många talanger uppvisar likheter med Patricia Highsmiths (1921–1995) debutverk Främlingar på tåg. I bägge fall påträffas huvudpersoner som kan betraktas som psykopater, fast där Ripley uppvisar mindre stereotypa sidor och ges större utrymme för karaktärsutveckling än Bruno i Främlingar på tåg, vilket också har sin del i att Främlingar på tåg har två huvudpersoner (och liksom Tom Ripley är en mer slipad variant än Bruno Anthony kan Ripley-romanen anses den mer slipade av de två). Ripley och Bruno känner sig bortstötta och båda tar till mord för att på olika vis förändra sina belägenheter. Genom att mörda Dickie kan Ripley anta dennes identitet och i stället för att förbli en ”nobody”, som han uppfattar sig, bli en världsvan person med stort kontaktnät (även om uppehållandet av umgängeskretsen förstås blir problematiskt).
Identitetsbytet bidrar inte bara genom att ge intrigen en twist utan också till utformningen av ett tema. Ripley slipper vara sig själv och när det osar väl hett om Dickie – som blir misstänkt inte bara för ett utan två mord – avskyr han att byta tillbaka till den rätta identiteten. Här kan ett metaperspektiv skymtas: möjligtvis att författaren själv trivs bäst i påhittade fiktiva världar?
I En man med många talanger liksom i den tidigare Främlingar på tåg visar författaren sin förmåga att kreera originella intriger där ett mordfall ingår. Den följer förstås den psykologiska thrillern ifråga om att uppbåda spänning och det finns många nära öga-incidenter. Samtidigt är porträttet av Tom Ripley så väl tecknat och med många karaktärssidor samt intrigen så tätt konstruerad att läsaren i högre grad fängslas än finner det hela otrovärdigt.
En del i Highsmiths mästerlighet ligger i att hon utan igenkännbara berättarknep samt ideliga incidenter för att jaga upp spänningen förmår upprätthålla en konstant spänning genom historien. Och imponerande är också i hög grad hennes förmåga att aldrig slinta när det gäller detaljer i de livfulla beskrivningar som omger handlingen.
Highsmith lyckas framställa Ripley som en psykopat, men samtidigt tillräckligt fascinerande och sympatisk till att fungera som länk till läsarens fantasi. När samme Ripley dök upp på nytt i fler böcker är denne en aning för angenäm och därmed inte fullt överensstämmande med bilden av en mördare. Det är förstås ett problem rent allmänt att använda en mördare som återkommande huvudperson, vilket är något helt annat än en detektiv. Medan en detektiv kan hållas med nya brott att lösa måste Ripley begå nya mord.
50 klassiska romaner i världslitteraturen
Romanklassiker från dåtid till nutid. Lästips och litteraturhistorisk bildning i en bok.
| Senast uppdaterad: 2025.03.15