Världen som blåsning
Resa till nattens ände av Louis-Ferdinand Céline
Resa till nattens ände (originaltitel: Voyage au bout de la nuit) utkom 1932 och skulle bli det verk som mest förknippas med franske författaren Louis-Ferdinand Céline (1894–1961).
Ferdinand Bardamu som i boken är författarens alter ego är full av misströstan inför den värld han ser omkring sig. Han väljer sin väg därefter: när han deltar i världskriget är det i motsats till den vanliga hjälterollen – oheroiskt letar han första bästa väg ut. Fast lika mycket som för rädda sitt eget skinn är det som en protest mot maktens herrar som offrar småfolket.
Det är svårt att undgå den svartsynhet som genomsyrar Resa till nattens ände och huvudpersonen kan med rätta kallas illusionslös. Men det hindrar inte ett aldrig sinande intresse för tillvaron. Bardamu ser förvisso livet som en utfärd med förhinder, men han stöter inte bort det – det är en svartsyn a posteriori. Att livets färger med åldern bleknar är ett tema och mot slutet av berättelsen låter huvudpersonen höra av sig: ”Man är bara en gammal gatlykta som lyser upp minnen i hörnet av en gata där nästan ingen längre går förbi”.
I likhet med Död på krita som skulle publiceras fyra år senare kan handlingen delas in i olika perioder på olika platser. Efter världskriget lyckat Bardamu ta sig till franska Kongo, där han plågas nästan lika mycket, denna gång av det tropiska klimatet. Färden går så vidare från misären och afrikanska febervillor över Atlanten och New York, ”en stad på högkant”.
Särskilt i Amerika-episoden framgår det hur Céline behärskar konsten att observera och spotta ur sig tänkvärda reflektioner – inte sällan är det som pessimistisk, ångestriden och med känslor av fatalism:
Det är kanske åldern som smyger sig på, den företrädaren, med hot om ännu värre. Man har inte längre tillräckligt med musik i sig för att få livet att dansa, där har ni det. Hela ens ungdom har redan gått och dött borta vid världens ände i sann tystnad. Och vart ska man ta vägen, jag bara undrar, när man inte längre kan uppamma vansinne nog? Sanningen är en dödskamp som aldrig tar slut. I den här världen är sanningen döden. Man får välja, dö eller ljuga. Själv har jag aldrig kunnat ta livet av mig.
Mer destinationer, miljöer och personer ska uppdyka. Uppenbarligen har Céline ett digert stoff att ösa ur; men det är otvivelaktigt att han knådar om det och fantasins verkningar flödar i Resa till nattens ände.
Sedan är det författarens karaktäristiska talspråk – svordomar, obsceniteter, hela registret av frispråkighet. Men inte att förglömma är att utmärkande för Célines stil också är intrikata metaforer.
Som översättaren Kristoffer Leandoer konstaterar i ett förord till romanen får den svenska titeln en något annorlunda bibetydelse än den franska. ”Voyage au bout de la nuit” avser det yttersta av natten snarare än slutet av natten. Dock är det inte omöjligt att tolka även den svenska titeln som bortom det rent bokstavliga då ”Resa till nattens ände” låter förstås i utvidgade betydelsenyanser.
Om titeln nu ens är tänkt för att tydas på något specifikt vis kan den anspela på varats innersta sanning. I citatet ovan omnämns sanningen som döden och på ett senare ställe i romanen använder berättarrösten en metafor om huvudpersonen som utstött och bortstött och att dessa som stöter bort honom måste vara rädda för vad som finns ”i den yttersta natten” medan huvudpersonen själv stod i kontakt med detta. Bardamus irrfärder tycks ibland utgöras av en aningslös flykt som ständigt drivs vidare av något obestämt och i väntan på nästa flyktförsök är han dömd att klamra sig fast vid sin egen ensamhet. Det går också att tänka att titeln anspelar på individens inre resa som sker i ett upplösande av livets färger medan misären fattar hårdare tag: ”Hon kunde inte sjunka ända ner dit jag befann mig … Natten hade blivit för djup för henne.”
Nästa bok i sammanställningen De bästa romanerna: Nummer 56
50 klassiska romaner i världslitteraturen
Romanklassiker från dåtid till nutid. Lästips och litteraturhistorisk bildning i en bok.
| Senast uppdaterad: 2024.05.20Noter
Citat i översättning av Kristoffer Leandoer