Medeltida diktepos

Den så kallade folkdiktningen utgick inte från latin som nästan alltid var fallet i skriftspråket under medeltiden. Beowulf diktades på fornengelska någon gång mellan 700- och 1000-talen av en okänd upphovsman. I Beowulf skildras på vers övernaturliga äventyr, men i centrum är moralen hos de karaktärer som tillhör jordelivet. Eposet tycks ha uppkommit i en hövisk tradition som exempelvis utmärks av karaktärernas höga börd. Det finns också paralleller till den traderade dikten då det mesta tyder på att historien länge existerat i någon form innan den nedtecknades.

Beowulf kallas ibland för Englands nationalepos och därifrån kan en övergång göras till Nibelungensången (Nibelungenlied), som blivit ett tyskt nationalepos. Nibelungensången som är skriven på vers placerar sig också denna i den höviska diktartraditionen med ridderliga ideal och slottsmiljöer. Karaktärerna beskrivs bara på ytan där makt och rang ofta utgör viktiga inslag. I likhet med Beowulf innehåller Nibelungensången övernaturliga inslag.

I Nibelungenlied tas för givet att den ogifta kvinnan är en mö och det är över huvud en idealiserad bild av både mannen och kvinnan. Detta är också något som uppfattas i deras metoder att nalkas varandra: mannens uppvaktning är ritualiserad och fylld av formella inslag, kvinnan i sin tur kräver att mannen visar sig värdig genom prov på mod och stridsduglighet.

Den höviska diktartraditionen skulle leva vidare i riddarromanen, vilka trots namnnet oftast var skrivna på vers och utvecklades på andra hälften av 1100-talet i Frankrike av Chrétien de Troyes.

Nästa avsnitt ur Medeltiden: Roman breton och chansons de geste