Roman breton och chanson de geste

Kända medeltida sagor med keltiskt ursprung var Tristan och Isolde samt Lancelot och Parsifal. Dessa är legender som omstöptes som riddarromaner, inom den genre som kallades romans bretons (franska för "bretonska romaner"). Ett centralt författarnamn är Chrétien de Troyes som var verksam på franska hov under 1100-talets senare hälft. Hans äventyrliga berättelser använde stoff från Kung Arthur-legenden och lät vanligtvis en riddare i dennes tjänst inneha huvudrollen.1

En besläktad berättelseform vid denna tid utgörs av chansons de geste (franska för "sånger om hjältedåd"), vilka också skrev på vers och brukade framföras muntligt ackompanjerade av musik.

Rolandssången

Det mest beryktade exemplet på en chanson de geste är Rolandssången. I Rolandssången (La Chanson de Roland) beskrivs historiska händelser som utspelas runt år 800 då frankerna kämpade mot araber på spansk mark. Den nationalistiska prägeln i denna berättelse märks bland annat genom de människor som offrar sig för sitt land och där äran är långt viktigare än att ha livet i behåll.

När det gäller tillkomsten har meningarna gått isär och än en gång möts två teorier där den ena gäller för att verket bygger på äldre existerande berättelser som nedskrivits på vers medan den andra gör gällande att en person själv ska ha skapat berättelsen. Den förra teorin är idag mer accepterad och det mesta tyder på att det som blivit ett franskt nationalepos i själva verket nedtecknades i England (där det äldsta kända manuskriptet hittats), av en anglonormandisk skriftställare. Tiden för Rolandssångens tillkomst är heller inte säkerhetsställd, men den brukar dateras antingen till slutet av 1000-talet eller under 1100-talet.

Romanen om Rosen

Ett annat diktverk på franska från högmedeltiden är Romanen om Rosen (Roman de la Rose). Romanen om rosen är ett allegoriskt (se termer) diktverk om hövisk kärlek. Verket som består av två disparata delar är författade av två olika personer: Guillaume de Lorris som ska ha levt under första halvan av 1200-talet samt Jean de Meun vars livstid mestadels ska ha varit under andra delen av samma århundrade.

I första delen skildras hur en ung manlig skald får syn på en ros som han sedan kommer att dyrka och som symboliserar en åtrådd kvinna. Det är gott om allegoriska gestalter i denna berättelse, vilka representerar olika tillstånd såsom kärlek, höviskhet och skam förkroppsligade i väsen. Andra delen av denna berättelse är alltså skriven av en annan författare och det finns en radikal skillnad gentemot första delen. Mot den idealistiska kärleken där mannen är ridderlig och kvinnan jungfrulig är andra delen snarare ett sedelärande av strängt kristet mått.

Sången om min Cid

Den spanska motsvarigheten till chanson de geste är cantar de geste och en känd sådan från denna tid är Sången om min Cid (El Cantar de mio Cid) som är ett av de äldsta verken i den spanska litteraturen. Den återger historien om den kastilianska riddaren El Cid (även känd under namnet Rodrigo Díaz).

Den rasande Roland

I Italien skrev Ludovico Ariosto (1474–1533) eposet Den rasande Roland, inspirerad av Matteo Maria Boirdos Den förälskade Roland från slutet av 1400-talet som i sin tur var baserad på Rolandssången. Huvudpersonen är riddaren Orlando (originaltiteln lyder Orlando furioso) som på grund av en olycklig kärlekshistoria blir "den rasande" Roland. Riddareposet som trycktes i många upplagor och översattes till flera europeiska språk var en av 1500-talet mest lästa och inflytelserika litterära verk.2

Nästa avsnitt ur Medeltiden: Dante och Den gudomliga komedin

Noter

1. Natur & Kulturs Litteraturhistoria (2021) av Anders Cullhed, ”Världens vidgning och litteraturens spridning: 400 –1400", red. Carin Franzén och Håkan Möller s. 200f.
2. Natur & Kulturs Litteraturhistoria (2021) av Thomas Götselius, ”En globaliserad litteratur", red. Carin Franzén och Håkan Möller s. 283ff .