Äventyren och lasterna

John Finkelman av Jack London

Jack London (1876–1916), under sin livstid en av världens mest lästa författare, berättar i John Finkelman (John Barleycorn, 1913; på svenska 1914) dels om sig själv, dels om sin snärjande ledsagare John Finkelman. John Finkelman som i själva verket är en personifikation av alkoholruset.¹ John Finkelman är samtidigt ”lögnarnas konung” och ”den uppriktigaste sanningssägaren”, han skänker ”klara visioner” och ”suddiga drömmar”.² Jack London beskriver hans första slumpmässiga möten med denne, att det inte var han som sökte upp denne, men att ”alla vägar förde till krogen”.

Förutom tillgången fanns lockelsen att vara en karl bland karlar – redan vid 14 år kan han därvidlag betrakta sig som en karl. Vad som också ledde honom till ruset var idén om att byta ut vardagens grå färgskala till hela färgspektrumet. London beskriver ”purpurepisoder” – dryckestillfällen som blir ihågkomna länge, ibland hela livet, genom händelser som bara kan uppstå med John Finkelmans försorg. Men snart följer insikterna om den dubbla naturen hos den nya följeslagaren: ”Intensitet och varaktighet är lika gamla fiender som eld och vatten. De förintar varandra ömsesidigt”.

Jack Londons liv var fyllt av äventyr. Ett liv på sjön inleds i tonåren och på hamnkrogarna fördjupas samvaron med John Finkelman. Han inser strax att kamratskap och alkohol hör ihop och en sjöfarare kan inte välja det förra utan det senare.

Att Londons liv är sammanflätat med drickande framgår tydligt i denna bok, men periodvis har John Finkelman en undanskymd roll och livshistorien som sådan är en stor behållning i vad som är hans kanske bästa bok. Läsaren möter den äventyrslystne tonåringen som tidigt gör den vuxnes erfarenheter och efter tonårstiden vederfar diverse tunga och dåligt betalda arbeten. Tills han led på att bjuda ”ut [sina] muskler på köttmarknaden” övergår till att satsa på hjärnan i och med beslutet att börja studera, vilket till slut leder in på skrivandet.

Under nästa skede av livet får alkoholen en annan roll och verkar särskilt på det intellektuella livet. Han beskriver hur bråddjupets sanningar observeras genom spritens förmåga att blotta livet under dess slöja.

John Finkelman är i stor utsträckning ett slags fallstudie med en lång kedja av konsekvenser som utgår från bruket av alkohol. Analysen är skarpsinnig och intressant i klarläggande av samband från återkommande alkoholkonsumtion, som läsare går det likväl att undra om författaren vid några tillfällen inte förväxlar orsak och verkan. Att John Finkelman kommit in i berättarens liv genom yttre sociala omständigheter är en sak, men att det inte fanns tillstymmelse till lidande på det inre planet som behövde dränkas och förklarar att umgänget, långt efter hamnkrogarna var utbytta mot andra miljöer, med samme John Finkelman fördjupades ter sig otroligt.

Utöver John Finkelman skrev Jack London vad som kommer nära en självbiografi i den fyra år tidigare publicerade romanen Martin Eden (1909). I Martin Eden slutar det med att huvudpersonen begår självmord, vilket sorgligt nog skulle visa sig överensstämma med författarens eget öde – Jack London dog av en överdos morfin tre år efter publikationen av John Barleycorn.

Nästa bok i sammanställningen De bästa romanerna: Nummer 51

50 klassiska romaner i världslitteraturen

Romanklassiker från dåtid till nutid. Lästips och litteraturhistorisk bildning i en bok.

Finns som ebok och ljudbok

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10

Noter

1. Jack London tog namnet John Barleycorn från en skotsk folksång; ”barley” och ”corn” är båda sädesslag (korn) och involverade i framställning av alkoholdrycker. John Finkelman är såldes en försvenskning med åsyftning på finkel som del i spritframställning.
2. Citat i översättning av Mårten Edlund