Monumental autofiktion

Min kamp av Karl Ove Knausgård

Autofiktion blev ett begrepp under det sena 1900-talet¹ som beskrev en framställningsform där gränsen mellan det självbiografiska (autobiografiska) och det fiktiva suddas ut. Att autofiktion blivit en gångbar hybridgenre på 2000-talet har hävdats ha en del att göra med en utbredd personlighetsfixering och exponering av det privata, inte minst som en effekt av internet.

När den norska författaren Karl Ove Knausgård (född 1968) gav ut Min kamp (2009–2011; på svenska 2010–2013) väckte den skandal: författaren ansågs ha hängt ut personer i sin omgivning och blev själv uthängd i norska medier. Bestående av sex delar och över 3 600 sidor skildrar romansviten författarens eget liv från barndomen till medelålders man. Flera av karaktärerna är direkt hämtade ur verkligheten och i många fall är namnen autentiska (den sista delen kommenterar den här biten av romanprojektet inklusive den tvist som uppstår med en släkting, vilken hävdar att författaren dragit vanära över sin far och farmor och försöker hindra att romanen publiceras).

Vad titeln beträffar signalerar den något i huvudpersonens oförsonliga öde. Den sammanfaller också med titeln till den kanske mest ökända av alla böcker, Mein Kampf, vilket knappast bidrog till att minska det uppseendeväckande som omgav romansviten. I sista delen av Knausgårds romanprojekt är en lång essä om den unge Adolf Hitler insprängd.

I Min kamp är det självbiografiska utelämnade och oförtäckt naket. Usla handlingar, ett oupphörligt självförakt och osminkade beskrivningar av personer i berättarens närhet har fått låt-stå-status. Stunder av självhävdelse är heller inget som bortsorteras.

Att fiktionen som stämmer träff med verkligheten kan ha sitt pris för upphovsmannen blev tydligt med Min kamp då romanprojektet blev oerhört uppmärksammat långt utanför litteraturkretsar. Karl Ove som berättarjaget heter kommenterar skräckfyllda tänkbara negativa reaktioner hos de som omnämns i boken och värst är farhågorna inför Lindas, hans frus, reaktion – långt ifrån allt i deras relation är harmoniskt skildrat.

Deras relation inleds under omvälvande känslorus, men de får barn och med det följer vardagslivet. Han slits mellan rollen som make och familjefar och den som helt vill ägna sig åt sitt skrivande. När romankaraktären Karl Ove grubblar över sådana saker hamnar relationen på den brutala sanningens knivsegg:

Var det älskade henne jag faktiskt gjorde? Nej, för fan, det växlade och böljade och drev fram och tillbaka, alltihop, det ena var inte mer sant än det andra. Vi hade det bra och förfärligt, jag älskade henne och jag älskade henne inte.

Ett utmärkande drag för Min kamp är hur den i ena stunden rör sig framåt i det alldagliga för att i nästa växla till filosofiska tankerymder eller introverta djupborrningar. Det förra skapar närhet till den yttre berättelsen och det senare vidgar perspektiven i diverse riktningar, vilket kan ta formen av det essäistiska.

Vem som helst kan så klart skriva en roman som blandar vardag med reflekterande utvikningar, men det är i återgivningen och pregnansen i reflektionerna som gör Knausgård till en författare utöver det vanliga. Som i konsten att uppfånga det essentiella i företeelser, syntetisera det till något som utmynnar i en skenbart enkel formulering.

En och annan läsare må finna beskrivningarna av vardagen som utdragna och kanske obefogade. Förmodligen är det ett medvetet grepp att frångå romanberättelsens typiska drag av selektivitet samt klassiska struktur (Knausgård skriver dels om detta i romansviten, dels har han uttalat sig i intervjuer om att allt blivit fiktion: ”när det är så, att allt antingen är fiktion eller betraktas som fiktion kan det inte längre vara en romanförfattares uppgift att skapa fler fiktioner”). Dessa konstmedel byts ut i autofiktionens mer hårdföra återgivande av verkligheten, vilket från ett positivt perspektiv upprättar kontakt med det unika genom att lösgöra framställningen från en mängd igenkännbara berättarmässiga manér.

Självklart förblir det delvis fiktion. Knausgårds ärende är inte att ge en fullkomligt trogen bild av sitt liv, en memoar; det självbiografiska använder han som en autenticitetsmarkör. Men hans ärende är att skapa litteratur.

Ovan presenterade roman och text ingår i ...

50 klassiska romaner i världslitteraturen

Romanklassiker från dåtid till nutid. Lästips och litteraturhistorisk bildning i en bok.

Finns som ebok och ljudbok

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10 Noter

1. Begreppet lanserades på slutet av 1970-talet.