Pär Lagerkvist – ”Ångest, ångest är min arvedel”
"Ångest, ångest är min arvedel" är en dikt av Pär Lagerkvist ur diktsamlingen Ångest (1916).
Ångest, ångest är min arvedel
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
(Ovan version av dikten är hämtad ur urvalssamlingen Valda dikter från 1965.)
Tolkning och stilanalys
Dikten som är föga originell i tematiskt avseende har sin förtjänst i hur orden förmår meddela en sinnesstämning. Vid tiden för dess utgivning fanns dessutom formuleringar som särskilt uppmärksammades för dess råhet, men som troligen är mindre iögonfallande idag. Det finns inte desto mindre ett märkbart direkt språk som avviker från lyrik av mer finstämt slag.
Diktraderna i ”Ångest, ångest är min arvedel” etsar sig fast i medvetandet genom sina rytmiska stegringar. Redan de första orden ger prov på den rytmiska effekten genom upprepningen som framtvingar en betoning och pausering i läsningen. Den andra raden avklingar mot den första och tillsammans med den tredje raden reflekteras de inledande orden.
Tredje raden anger vad den andra raden både innehållsmässigt och formmässigt hållit inne med, men framför allt bidrar radindelningen till förstärkt affekt.
Jämför att läsa:
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
… med:
Ångest är min arvedel,
min strupes sår och mitt hjärtas skri i världen.
Syntaktiskt är det identiskt, men utan radindelning och interpunktion uteblir effekterna som de enkla stilmedlen i form av upprepning och avbrott skapar.
Avslutningen av den första strofen är likaså rytmiskt effektivt, bland annat genom att allitterationer (nedan markerade i fetstil) och assonanser (nedan markerade i kursiv stil) förekommer tillsammans:
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Den existentiella misströstan som tydligt genomsyrar dikten är som tema återkommande hos Lagerkvists författarskap. I dikten som här analyseras är dock främst ångesten som känsla i fokus och det finns fraser präglade av det taktila: ”jag river mina uppåtsträckta händer”. Detta förekommer i andra dikter från samma samling, till exempel i rader som ”Min ångest är en risig skog / där blodiga fåglar skrika” eller ”mot mörkret vällde mitt blod så tungt”. Något som skiljer sig mot senare diktsamlingar där mer abstrakta formuleringar används, såsom ”Du finns ej själv, blott livet finns hos dig, / är på ett kort besök, en gäst för stunden, / som i ditt väsen uppenbarar sig / – och bryter upp igen, ej vid dig bunden” (ur Hjärtats sånger, 1926).
Den femte raden ”i nattens grova hand” är en metafor. Den är en fortsättning på föregående rads naturbild och handen kan ses som ”grov” i bemärkelse av den blir som en vacker kvälls slaktare.
En annan metafor återfinns i raderna ”jag river mina uppåtsträckta händer / till blods mot molnens frusna trasor.” Raderna kan jämföras med några ord från Vladimir Majakovskijs långdikt ”Ett moln i byxor”: ”mitt hjärtas blodiga trasor”. I båda fallen är det fråga om expressionistiska uttryck.
| Senast uppdaterad: 2024.06.09