Vilhelm Ekelund – ”Havet”
“Havet” är en dikt av Vilhelm Ekelund (1880–1949) ur samlingen Dithyramber i aftonglans från 1906.
Havet
O tillflykt, säkra ro!
Hur själen än har flyktat
du ständigt dock o hav,
i härlighet är nytt.
Hur månget hjärta glömt
vid denna djupa syn,
hur mången själ har stillnat!
Och mänsklighetens ädle, tankens
och sångens väldige, ha mättat sina själar,
o heliga, av dina brus, som sjunga
i morgonbrus ur Pindaros och mörkna
med Psaltaren till väldigt aftonbrus!
(Dikten kan se något olika ut beroende på den språkliga moderniseringen, ovan version är hämtad ur antologin Svensk Dikt från 1985.)
Motiv
Dikten med titeln ”Havet” är en lovsång till detsamma – havet står i denna dikt för ”tillflykt” och ”ro”, en naturens kraft och källa som förr och nu har överväldigat dess mänskliga betraktare. Det kontrasteras mot en upprörd själ: vid åsynen av havet kan en själ stillas (”vid denna djupa syn, / hur mången själ har stillnat!”).
Förutom ro tycks detta naturelement bjuda på något omväxlande och livgivande hos diktjaget. I en artikel om Vilhelm Ekelund skriver Sven G. Strand ”för honom blir havet symbolen av något rofyllt och samtidigt storslaget”.1
Intertext
I analysen av denna dikt kan man införa en intertextuell nivå genom att betrakta dess allusioner. Allusioner innebär syftningar mot något utanför diktens direkta innehåll och i Ekelunds ”Havet” finns åtminstone två sådana i form av Pindaros och Psaltaren.
Pindaros var en grekisk poet under antiken. Pindaros poesi inbegrep antika myter inklusive omnämnandet av hyperboréer, ett folk som enligt tron levde i havstrakter långt i fjärran (vid den här tiden var stora delar av jordens yta outforskad).
Psaltaren är en av skrifterna i Gamla testamentet och består av en mängd psalmer. I den 23 psalmen heter det ”han för mig till vatten där jag finner ro”, vilket kan vara relevant för dikten och möjligtvis vad Ekelund haft i åtanke.
| Senast uppdaterad: 2023.08.10Noter
1. ”Vilhelm Ekelund” Tiden nr 3:1929 av Sven G. Strand s 179