Werner Aspenström – ”Träden”

“Träden” är en dikt av Werner Aspenström (1782–1846) ur samlingen Hundarna från 1954.

Träden

Träd har mycket att berätta:
mumlar som beduiner vid bönetimmen,
lutar sig samman, sorlar och musicerar,
träter på skatan som snattar pinnar.
Många träd är framstående tänkare,
detta gäller särskilt den fotsida granen
och lönnen som skuggar gårdsplanen.
Minnesvärda äro även samtalen
Mellan ekens krona och slåtterängens källa.
Många gåtor uppenbaras där.

Några finner sin mening i stormen,
andra älskar den klosterstilla natten,
då endast fixstjärnan darra.
Några står hela livet och ropar
med ristiga armar.

Trädens öde är att stanna och förgås.
Människan dör ofta fjärran,
på kyrkogårdar nära horisonten.

Biografi

Författaren Werner Aspenström kunde skriva om det vardagsnära i underfundiga, sublima och inte sällan kryptiska dikter. Hans stil är ofta igenkännbar och han rör sig bland ämnen som världsläget, naturen och den människliga existensen. Han kunde anamma det enkla i formuleringar och ordval, fast utan att bli en representant för nyenkelheten hos Göran Palm eller Sonja Åkesson.

Att Aspenström inte direkt var vad man kan kalla en akademisk författare märktes också i hans bakgrund: han kom från arbetarklass och hade själv yrkesarbete som ung efter avslutad skolgång. Senare skulle han tillägna sig högre studier inom bland annat litteraturhistoria och filosofi.

Analys och tolkning

Dikten ”Träden” är typisk för Aspenström i det att diktens innehåll är delvis synligt och delvis gåtfullt samt det nedtonade tilltalet.

Uppenbarligen finns något livsbetraktande i dikten och kanske ska man utläsa en hyllning till det anspråkslösa däri. Följer man denna tolkningslinje kan trädens foglighet likna en människotyp som ställs mot en annan, mer orolig människosort som ständigt spanar långt: ”Människan dör ofta fjärran, / på kyrkogårdar nära horisonten.”

Referenser

Två år senare skulle Aspenström komma med en ny diktsamling som bar titeln Dikter under träden. Detta befäster faktumet att träd intar en viktig symbolisk roll i hans diktvärld. I en dikt lyder en diktrad: ”Jag överlämnar mig åt den gröna färgen”, och i en annan: ”Jag inskriver mig i naturens skola”.