Utan besinning i true crime-historia
Bödelns sång av Norman Mailer
Norman Mailer (1923–2007) blev en stjärna vid 25 års åldern efter utgivningen av De nakna och de döda (The Naked and the Dead, 1948). Fast några år senare blev romanen The Deer Park (ej översatt till svenska) nedgjord, vilket var en av anledningarna till att Mailer inte publicerade någon roman på ett årtionde förrän Bödelns sång (The Executioner's Song) kom ut 1979.
Bödelns sång inordnar sig i den litteraturgenre som brukar kallas true crime med innebörden att handlingen är baserad på ett brott som inträffat i verkligheten. Genren går tillbaka på Truman Capotes Med kallt blod (In Cold Blood) från 1965.
Mailers skildring riktar in sig Gary Gilmore som 1976 dödade två oskyldiga utan synbar anledning. Orsaken bakom dåden verkar inte ens fattbara för gärningsmannen själv. Boken närmar sig frågan genom att detaljerat redovisa händelseförloppet. Mailers metod är att utesluta lite och bygga en berättelse där stort och smått ingår, vilket också återspeglar en verklig historia vars råmaterial tenderar vara digert och spretigt. Det ymnigt redovisande fanns också i Capotes Med kallt blod, vilket i båda fallen leder till att karaktärerna inte infångas av författaren i vanlig mening. Men å andra sidan bidrar det motstridiga till tankeväckande djup hos historierna. I båda fallen är förövarna värda allt klander, men blir inte på grund av framställningens art möjliga att reducera till missdådare fråntagna alla mänskliga egenskaper. Vad som också är gemensamt för böckerna är att deras huvudgestalter är på många sätt frånstötande, vilket skapar ett sympatiproblem. Detta gör att böckerna frångår den typiska modellen för kriminalhistorier och stöter bort somliga läsare medan andra fascineras.
Frispråkighet var något av Norman Mailers andranamn. Bödelns sång innehåller ocensurerat språk vad gäller sex inte minst, men Mailer är inte uttalat politisk denna gång utan låter historien tala för sig själv. Mailer gör sig osynlig i den mån han inte tar ställning eller direkt kommenterar skeendet och låter perspektivet växla beroende på vilken karaktär som fokus är riktat mot. Det betyder inte att Mailer inte ger ton åt berättelsen. Han väljer vilka perspektiv som ska betonas, vilka röster som blir framträdande och så vidare. En utmaning som Mailer går i land med är att ge alla karaktärer som är av vikt för berättelsen – och de är många – väl avpassade bakgrundshistorier.
Romanen inleds då den 35-årige Gary Gilmore lämnar fängelset för att bo hos några släktingar och försöka påbörja ett vuxenliv i friheten. Han har då tillbringat största delen av sitt liv inlåst, först i ungdomsvårdsskola och sedan i fängelse efter ett bankrån. Men återanpassning tycks vara bortom Garys horisont. Hans beteende blir alltmer okontrollerat och han framstår som ett hot för sin omgivning. Alkohol och läkemedlet Fiorinal är två av flera anledningar till att saker inuti personen Gary Gilmore mer och mer osäkras.
Porträttet av Gary Gilmore innefattas av till synes motstridiga inslag och får därför något otrovärdigt över sig. Något som lätt inträffar då den långa raden av verklighetshändelser staplas på varandra och inte ordnas för att övertyga realistiskt inom fiktionens ramverk. En del av de motstridande sidorna i porträttet är den kallblodiga mördaren med galningens blick som skriver kärleksbrev – Gilmores brev till flickvännen Nicole återges direkt i texten utan redigering – och som anlägger (mestadels) djupsinniga och välartikulerade reflektioner över livstillvaron.
En av de många saker som håller uppe intresset i denna långa roman, bestående av två delar, är varför han utförde mordet – om det nu alls finns en åtkomlig förklaring. Fastän han först förnekar allting ändrar han uppfattningen och till den grad att han kommer till slutsatsen att: ”Jag borde dö för vad jag gjort”. Detta har gjort historien om Gary Gilmore än mer förbryllande och bidraget till att han blivit en av de mest kända mördarna i USA under 1900-talet.
Det brittiska punkbandet Adverts gjorde 1977 en låt med titeln ”Gary Gilmore’s Eyes”. I en scen i romanen gestaltas ett möte mellan Gilmore och en polislöjtnant: “Gilmore såg honom rakt i ögonen. Nielsen var van vid att se hat i en misstänkts ögon, eller ånger, eller en sorts likgiltigt ointresse som kunde göra en alldeles kall om hjärtat, men Gilmore hade ett sätt att se in i hans ögon som fick Nielsen att darra inombords. Det var som om mannen stirrade in hela vägen till botten av det man var värd. Det var svårt att inte slå ner blicken.”
Valet av ämne, det vill säga Gary Gilmore, var kanske inte någon slump. Norman Mailer kan ha sett en del av Gilmore i sig själv. Bägge hade alkohol och droger som följeslagare, bägge var psykiskt desorienterade och bägge hade våldet i sig – Mailer högg vid ett tillfälle sin hustru Adele Morales svårt med en pennkniv. Hon hamnade på intensiven och han arresterades, men kom relativt lättvindigt undan då hustrun valde att inte vittna.
Nästa bok i sammanställningen De bästa romanerna: Nummer 58
50 klassiska romaner i världslitteraturen
Romanklassiker från dåtid till nutid. Lästips och litteraturhistorisk bildning i en bok.
| Senast uppdaterad: 2023.12.18Noter
1. Citat i översättning av Einar Heckscher och Jimmy Hofsö.