Edith Södergran – ”Dagen svalnar”

“Dagen Svalnar” är en dikt av Edith Södergran (1892–1923).

Dagen svalnar

I
Dagen svalnar mot kvällen…
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan…
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

II
Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte –
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart…
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta…

III
Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm…
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra, sköra drömmar.

IV
Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ –
du är besviken.

(Dikten kan se något olika ut beroende på den språkliga moderniseringen, ovan version är hämtad ur Samlade dikter från 2018.)

Referat, tema och analys

I dikten ”Dagen svalnar” ingår kvinnan och mannen en relation som uppstår i passionens tecken, men övergår i det problematiska och utmynnar i ömsesidig besvikelse fast på olika grunder.

Dikten består av fyra delar, tillika strofer markerade I, II, III, IV. Indelningen kan tänkas bero på det långtgående förlopp som dikten rör sig genom där varje strof komprimerar ett skede.

Diktens inledning introducerar det ensamma, trånande kvinnliga diktjaget, vilket sedan i andra strofen återger ett möte med en manlig där metaforiska omskrivningar ger upplysning om mötets erotiska slag. Strof tre förflyttar relationen ytterligare framåt i tiden och förhållandet till mannen har genomgått en försämring – mannen har blivit något av en förtryckare och diktjaget tycks uppleva brustna illusioner: ”nu hör jag verklighetens hårda klang / mot mina sköra, sköra drömmar.”

I fjärde strofen framgår diktjagets vunna bitterhet i bedömandet av motparten – hon meddelar sin storhet och mångsidighet gentemot den andres svårighet att tillgodogöra sig och uppskatta detta.

Tematiskt kretsar innehållet kring manligt och kvinnligt kanaliserat i en romantisk relation. Båda parter har vederfarits en missräkning och även om dikten inte tydliggör om relationen ändas eller inte är den ömsesidiga besvikelsen ett faktum. För att urskilja kvinnligt och manligt kan ett par ställen i dikten belysas. Hos kvinnan finns inledningsvis önskan om längtans uppfyllelse och ensamhetens avslut. Vad mannens skäl är framgår först i sista strofen: ”Du sökte en blomma…” etc.

den sexuella akten finns oskulden – det vita – hos kvinnan, medan mannen är ”herre”, det vill säga härskaren i relationen. Efterspelet som följer på kärleksmötet skildrar kvinnan som bestulen och mannen som fängslaren med sitt ”fasta grepp om [hennes] skälvande kropp”. I detta skeende har kvinnan förlorat av sin frihet och fått känna på verklighetens hårdhet som kontrasterar mot ”sköra drömmar”.

Vem som gräms mest över avslutet i sista strofen är inte helt uttalat. Trots avslutningsraden ”du är besviken” rörande mannens inställning tycks det genom diktens retorik som att den stora besvikelsen tillkommer kvinnan. Det är besvikelsen över mannens primitiva förväntningar och att denne inte var i stånd att ta emot en fullkomlig människa.

Beträffande temat kvinnligt och manligt har författaren och hennes verk debatterats bland uttolkare och levnadsbeskrivare. I Ediths jag skriver Ebba Witt-Brattström om den hittillsvarande tendensen hos litteraturforskare att vilja infoga Södergran i en roll som lysten flicka som efter blivit försmådd av män infallit i sjukliga beteenden, vilket författaren anser vara en förminskande syn som placerar diktaren i ett underläge.¹

Witt-Brattström tecknar Södergran som intellektuell, lärd och utåtriktad till skillnad mot omdömen som velat se Södergran som emotionell och jag-centrerad där männen varit dominerande i hennes utveckling. Det manligt medvetna (T S Eliot skulle kunna vara ett typexempel) ställs mot det kvinnligt impulsiva inom konsten och Witt-Brattström opponerar sig mot att det senare skulle varit fallet i Södergrans diktning.

Södergrans ”jag” ska enligt Witt-Brattström inte vara ett biografiskt, utan snarare ett fiktivt ”jag” som ska tala utåt och ”gripa formande in i världen”². Åtminstone i en dikt som ”Dagen svalnar” kan det tyckas svårt att få ett sådant perspektiv bekräftat även om en läsning givetvis inte måste vara biografisk då innehållet äger stor allmängiltighet.

En feministisk sida låter sig definitivt läsas in i ”Dagen svalnar” i den ovan påtalade besvikelsen hos diktjaget som tycks ta form ur den brist på välvilja inför kvinnans självständighet och mångsidighet som mannen visar. Detta kan vidare förstås som en kritisk syftning mot kvinnans begränsade roll i stort och de avgjorda förväntningar som räcks henne.

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10

Noter

1. Ediths jag (1997) av Witt-Brattström s 10ff.
2. Ibid. s 14.