Bo Bergman – ”Det faller en stjärna i kvällen”

Dikten “Det faller en stjärna i kvällen” ingick i samlingen Marionetterna från 1903 av Bo Bergman (1869–1867).

Det faller en stjärna i kvällen

Det faller en stjärna i kvällen
till jorden i sakta mak,
som strökes en fosforsticka
mot himlens mörka tak.

Det faller en stjärna i kvällen.
Jag önskar ingenting nu.
Den sista önskan jag hade
att leka med var du,

och du var en stjärna i kvällen,
som lyste och gick itu.
Nu är jag ensam, och mörkret
är dubbelt mörkare nu.

Biografi

Författaren och litteraturkritikern Bo Bergman debuterade relativt sent, när han var 34 år och det skedde med diktsamlingen Marionetterna där “Det faller en stjärna i kvällen” ingick. I Bergmans dikter märks en individualism med viss betoning av enslingens tillvaro och pessimistiska stämningar. I dikterna kan också märkas känslor av vemod, nostalgi och ibland livströtthet eller åtminstone en partiell resignation.

Bergman är inte att betrakta som modernist utan snarare traditionalist. Detta kan märkas i hans dikter som inkluderar få stilexperiment. De har mestadels formen av strofiska dikter där fyrradiga strofer dominerar. Ofta med slutrim med flätningen ABAB och ibland med rim begränsat till varannan rad.

Bergman uppvisar en viss formmässig otvungenhet i att meningar tilläts löpa genom två strofer, som sker mellan andra och tredje strofen i ovanstående dikt. Detta var dock inget nytt grepp utan kan skönjas redan hos Petrarca.

Dikttolkning

I första strofen av “Det faller en stjärna i kvällen” utgör de sista två raderna en metafor: ”som strökes en fosforsticka / mot himlens mörka tak.” Fosforstickan var en föregångare till tändstickan och är en del av den bild som upprepar det innehållsliga i de första två raderna.

Diktens första rad upprepas i den andra strofen, fast det sker ett skifte i fokus och stämningen konkretiseras till ett ”du”. Diktjaget framstår resignerad: ”Jag önskar ingenting nu” och anledningen därtill förklaras i strofens sista två rader.

Den tredje strofen fördjupar och vidgar vad dikter förmedlar. Duet, vilket kan ses som en kvinnlig kärlekspassion, ”var en stjärna i kvällen, / som lyste och gick itu”. Detta kan tolkas som att kvinnan utlovade stora förhoppningar som sedan spräcktes.

De sista två raderna i dikten ”Nu är jag ensam, och mörkret / är dubbelt mörkare nu” uttrycker en mörk livssyn präglad av erfarenheterna av den omintetgjorda kärleken.

Diktens innebörd är tämligen uppenbar och vad som gör att den berör läsaren är stämningen den förmedlar genom sitt enkla, men koncentrerade och melodiösa språk.

Form

Dikten kännetecknas bland annat av den strofiska formen samt det genomgående rimmönstret där andra och fjärde raden rimmar.

Ett retoriskt grepp som används är upprepning. Den första diktraden återkommer exakt i andra strofen och sedan aningen varierad i tredje.

Notera rytmen och dess betoningar. Den sista raden ”är dubbelt mörkare nu” skulle låta sämre som ”är dubbelt så mörkt som nu”.