Petrarca - humanist och diktare

Tiden då historiker anser att medeltiden övergår till renässansen skiftar från cirka 1200 till 1500. Fransesco Petrarca (1304–1374) är svårplacerad; han var influerad av dolce stil nuovo (”den nya ljuva stilen”) som uppstått på 1200-talet och är bara en generation äldre än landsmannen Dante som placeras i medeltiden; samtidigt är han den första store vurmaren för antiken, något som kännetecknar en central renässansidé. Likt en antikvarie samlade Petrarca på handskrifter från de svunna tiderna då han fann att konsten stod i full blomning. Särskilt Cicero var en favorit. I Tankens pilgrimer skriver Ronny Ambjörnsson att man hos Petrarca kan ”tala om en ny historisk medvetenhet”: Petrarca konstaterar inte bara historien som ett ständigt pågående flöde av likartade händelser utan betraktar tidsepoker med kulturell åtskillnad.

Petrarca och andra lärda återupplivade de litterära huvudgenrerna från det antika Rom såsom herdedikten, odet och eposet.¹ Med Vergilius epos Aeneiden som förebild diktade Petrarca det omfattande verket Africa där det andra puniska kriget mellan Rom och Kartago skildras.

Med tanke på Petrarcas starka intresse riktat mot antiken är det en smula paradoxalt att han inte blivit ihågkommen för sitt Africa som han skrev på klassiskt latin. Det är i stället Canzoniere (Sångsamlingen) med sina över 300 dikter som gett honom berömmelse in i våra dagar. Till skillnad från Africa var Canzoniere skrivet på folkspråk (toskanska). Den stora merparten av dikterna var sonetter, ett av de mer populära versmåtten och vars störste företrädare Petrarca är. En sonett är uppdelad i fyra strofer där de två första är fyrradiga och följs sedan av två treradiga.

Nu medan himmel, jord och vind är stumma
och sömnen tyglar fåglarna och djuren,
när natten kretsar, av sin stjärnvagn buren
och havet vilar, ingen våg hörs skumma

vakar jag, brinner, gråter; ser den kvinna
som tar mitt liv stå ständigt framför mig.
Milt plågar hon; jag rasar, är i krig,
och fred kan tanken blott hos henne finna.

Så ur en enda källas klarhet springer
min näring, besk och ljuv. En enda hand
är det som helar mig och grymt mig stinger,

och för att smärtan aldrig skall nå land
föds dagligen jag tusen gånger, drivs
i döden tusen. Ingen räddning givs.²

Dessa rimmade dikter var också bland de första som var menade att läsas utan musik. Fransesco Petrarca var förstås inte den enda italienska renässansdiktaren även om han länge var den främsta förebilden. Några av de petrakistiska efterföljarna är Luigi Pulci (1432–1484), Angelo Ambrogini (1454–1494) och Gaspara Stampa (1523–1554).

Nästa avsnitt ur Renässansen: Boktryckarkonstens upptäckt och det tryckta ordet

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10

Noter

1. Peter Burke, Renässansen, s 20.
2. Översättning Ingvar Björkeson.