Boktryckarkonstens upptäckt och det tryckta ordet

De första böckerna var handskrivna, vilket gjorde framställandet till en mycket tidsödande process. I jämförelse med vad en bok kostar idag var de oerhört dyra och spridningen blev ofta begränsad till klenoder i lärda mäns bibliotek. Boktryckarkonstens upptäckt på 1400-talet var därför en revolution och innebar att böcker inte längre behövde skrivas för hand. Uppfinnaren som var tysk och hette Johann Gutenberg (1400–1468) hade utvecklat en ny tryckteknik med bokstavstyper (metallgjutna stycken med bokstäver) och trycksvärta.

Med dagens mått var den tidiga boktryckartekniken förstås väldigt ineffektiv och det tog fortfarande lång tid att framställa en bok. Bokproduktionen skulle dock successivt öka i en enorm skala de följande seklen och medföra att information inklusive fiktion spreds som aldrig förut (det mesta som kunde läsas var dock i början på latin). För att illustrera med siffror: under tidig medeltid och före boktryckarkonstens upptäckt producerades ungefär 200 000 volymer i Europa medan det efter upptäckten kring år 1440 och fram till nästa sekelskifte producerades cirka 20 miljoner volymer.1

Bokpressarna som användes var gjorda av trä. På en timme kunde det produceras omkring 250 sidor med tryckt text på ena sidan.2 De trycktas sidorna såg dock fortfarande ut som de handskrivna hade gjort, med bland annat utsmyckade anfanger, då detta fortfarande var modellen för böckerna. Böckerna var likaså stora och otympliga i formatet. Boktryckaren den italienska Aldus Manutius (1450–1515) skulle förändra detta. Han övergav det stora folioformatet och initierade det mindre oktavformatet. Det nya formatet var mindre likt den traditionelle utseenden med handskriftens traditionella utformning på boksidorna och använde ett nytt typsnitt, antikvakursiv, som var smalare och upptog mindre plats. Dessa förändringar medförde att böckerna blev mycket lättare och kunde därmed förflyttas i en helt annan omfattning, vilket i sin tur underlättade såväl distribution som för den enskilde läsaren.3

Förutom snabbheten i tillverkningen plus möjligheten att sprida böcker över avstånd och till långt fler människor på ett helt nytt sätt skulle boktryckarkonsten innebära ytterligare förändringar. Som en självklar konsekvens sjönk kostnaderna och därmed priset avsevärt; fler fick tillgång till böcker (även om läskunnigheten vid tiden var låg). Spridningen fick följdeffekten att det blev i stort sett omöjligt att kontrollera vad som spreds med böcker på grund av mängder exemplar av varje bok (den katolska kyrkan gjorde likväl ett försök till storskalig censur med med sin lista över förbjudna böcker). Något som medförde att det uppstod ett regelverk med krav på tillstånd för att driva ett tryckeri och för en text att komma i tryck. Mekaniskt kopierade böcker var även till skillnad från de handgjorda helt identiska och därför mindre förvanskade i allmänhet. Samtidigt blev plagiat och förfalskningar vanligare.4

Boktryckarteknikens utveckling medförde en aldrig tidigare skådad spridning av information, vilket på många sätt var revolutionerande. När Bibeln för första gången kunde tryckas på folkspråk (under medeltiden användes främst vulgata-versionen på latin), var det inte längre endast prästerna och de lärda som hade kännedom om innehållet i bokstavlig bemärkelse. Det tryckta ordet medförde också standardisering och centralisering av folkspråken; regionala mindre språk upptogs i större nationella språk.5

Att böcker kunde bli till genom betydligt lägre kostnader medförde potential för stora ekonomiska vinster ifall bokens utgivning följdes av efterfrågan. Den effektiviserade metoden för det tryckta ordet skulle öppna för en bredare utgivning av böcker och vid sidan av gamla genrer uppstod nya.

Nästa avsnitt ur Renässansen: Rabelais – den skamlöse munken

Noter

1. Wikipedia.org, https://en.wikipedia.org/wiki/Printing_press
2. Britannica.com, https://www.britannica.com/technology/printing-press
3. Natur & Kulturs Litteraturhistoria (2021) av Thomas Götselius, ”En globaliserad litteratur", red. Carin Franzén och Håkan Möller s. 269f.
4. Ibid s 272f.
5. Ibid s 286.