Rabelais – den skamlöse munken

François Rabelais (ca 1494–1553) är en portalgestalt inom den franska romankonsten med sina böcker om jätten Gargantua och dennes son Pantagruel som skrevs på det franska folkspråket. I böckerna haglar grovkorniga skämt som lutar sig mot ohämmade dryckesvanor, sexuella situationer och kroppens utsöndringar. Dessa ämnen som dessutom var uppbackade av kritik mot kyrkan gjorde att böckerna censurerades – något som dock inte förhindrade deras popularitet.

Om Gargantua och Pantagruel berättar Rabelais i en svit om fem böcker¹ utgivna under åren 1532–1564. De är framför allt två första som gavs ut under pseudonymen Alcofrybas Nasier som behållit klassikerstatus.

Den första boken Pantagruel, de törstigas konung² hade Pantagruel som huvudperson och där fanns också hans följeslagare Panurge som blivit en av de mer berömda sidokaraktärerna från romanernas värld. I denna berättelse är Gargantua bara närvarande i form av de brev han skickar till sin son. Uppföljaren Den store Gargantuas förskräckliga leverne³ går emellertid tillbaka i tiden och skildrar Gargantua från nyfödd till vuxen.

Rabelais var påverkad av senmedeltida folkligt berättande,⁴ men var i övrigt en humanist, i den bemärkelsen att han ägnade sig åt studium av antikens författare. Rabelais som var munk blev på grund av sitt intresse för det grekiska – som vid denna tid ansågs kätterskt – utesluten från sitt kloster. Rabelais var därmed en typisk företrädare för vad som kunde anses vara en intellektuell under renässansens dagar. I böckerna finns hundratals egenpåkomna ord samt införsel av ord från grekiska och latinet. Det var Rabelais som först gav ordet ”encyklopedi” (av grekisk härstamning) den betydelse det har idag.⁵

François Rabelais lär dessutom varit en skicklig läkare och hans vurm för kunskap sipprar fram i romanerna där Gargantua, Pantagruel och Panurge förfogar över otroliga kunskapsmängder. Märkbart hos Rabelais var användningen av parodin, särskilt riktade mot medeltidens riddarberättelser och teologer. Innehållet kunde utan tvekan betraktas som kätterskt och utgivaren Étienne Dolet skulle år 1546 brännas på bål för just kätteri. Det var boktryckaren som i dessa fall beslogs som ytterst ansvarig, men författaren kunde förstås också vara i farozonen och Rabelais fann det säkrast att leta efter beskyddare (bl.a. blev han livläkare till en kardinal i Rom).⁶

Nästa avsnitt ur Renässansen: Shakespeare och det elisabetanska dramat

Av Litteraturhistorien.se | Senast uppdaterad: 2023.08.10

Noter

1. Utöver de två första som nämns i texten heter verken Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar, Den märkvärdiga resan till Bachuc och Den gudomliga flaskans orakel.
2. Ibland används den kortare titeln Pantagruel; den långa franska originaltiteln lyder Les horribles et épouvantables faits et prouesses du très renommé Pantagruel Roi des Dipsodes.
3. Ibland används den kortare titeln Gargantua; den långa franska originaltiteln lyder La vie très horrifique du grand Gargantua, père de Pantagruel.
4. Gyckelmakaren Panurge och hans giftasfunderingar Efterord av Harry Järv s. 338.
5. Ibid s. 334.
6. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fran%C3%A7ois_Rabelais, "François Rabelais"