Karin Boye – ”Ja visst gör det ont”

”Ja visst gör det ont” av Karin Boye (1900–1941) från diktsamlingen För trädets skull (1935) är en av de mest kända svenska dikterna från 1900-talet.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                                      och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
                                      och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar,
då när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                          som skapar världen.

(Dikten kan se något olika ut beroende på den språkliga moderniseringen, ovan version är hämtad ur antologin Svensk Dikt från 1985.)

Form och struktur

Den grafiska strofiska uppställning har av oregelbundenhet i att sista raden i varje strof som splittras i två delar. Det skapar en synliggörande effekt med eventuellt syfte att upprätta en extra paus.

Rim och särskilt slutrim dyker upp på flera ställen, men är inte genomgående genomfört i mån av en sammanbunden rimflätning.

Förutom den strofiska indelningen finns det mer att säga om diktens struktur. Om den första och andra strofen antar en bekräftande ton ("Ja visst gör det ont när knoppar brister"; "Ja nog är det svårt när droppar faller") finns det något av en vändpunkt i sista strofen ”Då, när det är värst och inget hjälper”.

Tolkning

”Ja visst gör det ont” är en dikt som inbjuder till flera tolkningar. De naturmotiv som förekommer i dikten används inte primärt för att ange en situation utan utgör metaforiska omskrivningar. Det är uppenbart att en rad som ”Ja visst gör det ont när knoppar brister” inte syftar på en smärta hos något i växtriket utan fungerar som en liknelse för mänsklig smärta och närmare bestämt smärta av emotionellt slag.

Det går att hitta flera förslag vid en analys av dikten i fråga om hur den ska tydas. Förändring är ett återkommande tema, men vad exakt gäller förändringen. Rör det sig kanske om en övergång från barndom till ungdom?

Något som medverkar till de många tolkningsmöjligheterna är att det finns motstridiga inslag. Det uttrycks på samma gång längtan och tvekan, på samma gång tillförsikt och rädsla. Att ”budskapet” kan förklaras i att gälla övergångar och förändringar stöds av rader som ”Vad är det för nytt, som tär och spränger?”.

Men denna läsning som föranleds av första strofen är svår att helt fullfölja genom de två återstående stroferna. Det går dock att se den ambivalens och tvekan i första strofens som fördjupad i den andra strofen och som avslutad i den tredje strofen med ett slags förlösning. Genom de första två stroferna drivs sakerna till sin spets, men sedan infinner sig någon form av räddning (Då, när det är värst och inget hjälper, / Brister som i jubel trädets knoppar") som gör att diktjaget övervinner sina farhågor.

En alternativ tolkning är att inläsa sexuella spänningar. Inledningen kan tydas som uttryck för ett sexuellt uppvaknande med skrämmande sidor eller som en tvekan att ta steget in i en sexuell akt. Slutraderna kan ge stöd för en sådan tolkning:

känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                          som skapar världen.

Den sexuella aktens temporära omslutande trygghet och dess andra sida som reproduktionens förfarande är ju det som ”skapar världen” utifrån ett mänskligt perspektiv.

Den senare tolkningen haltar något inför faktumet att diktaren var homosexuell, men läsarter får överskrida det biografiska och likaså det som kan tänkas vara författarens intentioner. Dikter kan, som man säger, leva sitt eget liv.