Gustaf Fröding – ”Säv, säv, susa”

"Säv, säv, susa" av Gustaf Fröding från diktsamlingen Nya dikter (1894).

Säv, säv, susa

Säv, säv, susa,
våg, våg, slå,
I sägen mig var Ingalill
den unga månde gå?
Hon skrek som en vingskjuten and, när hon sjönk i sjön,
det var när sista vår stod grön.
De voro henne gramse vid Östanålid,
det tog hon sig så illa vid.
De voro henne gramse för gods och gull
och för hennes unga kärleks skull.
De stucko en ögonsten med tagg,
de kastade smuts i en liljas dagg.
Så sjungen, sjungen sorgsång,
I sorgsna vågor små,
säv, säv, susa,
våg, våg, slå!

Ord

Ålderdomliga ord förekommer i dikten. ”I” ska läsas som ”ni”. Även ”månde” har en ålderdomlig klang, men är förmodligen bekant för de flesta moderna läsare i betydelsen av ”må”, ”skulle kunna”.  

Det äldre bruket med o-ändelse i verb figurerar i ”voro” (var) och ”stucko” (stack). Likaså en-ändelse i form av äldre språkbruk märks i ”sjungen” (sjunga).

Stilfigurer

”Säv, säv, susa” och ”våg, våg, slå” är båda diktrader i vilka satsmelodin är viktigare än själva innehållet. ”Säv, säv, susa” och ”våg, våg, slå” innehåller både allitterationer och assonanser (se termer).

Fröding är känd som en av den svenska lyrikens mästare rörande musikalisk språkkänsla. Han kunde använda korta ord i upprepningar som i dikten som här analyseras liksom i en annan av hans mest kända dikter, den som har titeln ”Ett grönt blad på marken” och inleds ”Grönt! Gott, / friskt, skönt vått!”.

Tolkning

Dikten använder den originella metoden att vara indirekt berättande genom att anropa säven, det vill säga ett slags vass, med en fråga om något som tilldragit sig i skogsmarken. Frågan gäller den unga Ingalill och även om dikten förblir delvis frågande (någon besvarande röst infogas inte) ges det alltmer antydningar om att något hemskt inträffat: ”när hon sjönk i sjön”.

I övrigt ges hänsyftningar mot att denna Ingalills drunknande inte var en olycka utan att hon drivits dithän av händelser dikten upplyser om. ”De voro henne gramse för gods och gull / och för hennes unga kärleks skull” anger motivet: folket i bygden har upprörts för att hon förfogar över gods (i betydelsen större egendom), gull (dvs. guld i bemärkelse av pengar) samt skänkts den unga förälskelsens lycka.

Radparet ”De stucko en ögonsten med tagg, / de kastade smuts i en liljas dagg” klingar melodiskt och ger en indignerad bismak, i det närmaste melodramatiskt, angående det till synes oförskyllda öde som hon drabbats av.

Efter att första strofen utlyst en fråga och de fyra nästföljande stroferna berört skeenden avslutas dikten genom att säven på nytt tilltalas i en sista strof, formmässigt lik den första, fast spegelvänd. Tilltalet sker denna gång inte i form av en fråga utan som en uppmaning till att sjunga om det sorgliga beskedet.