Erik Johan Stagnelius – ”Till förruttnelsen”

“Till förruttnelsen” skrevs 1818 och är en av de mest kända dikterna av Erik Johan Stagnelius (1793–1823).

Till förruttnelsen

Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
Att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
Blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar – på svartklädda båren
Den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng – med nejlikor våren
Skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!
Förkväv i ditt famntag min smärta.
I maskar lös tanken och känslorna opp,
I aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! – i hemgift du giver
Den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
Därnere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
Oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
Och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
När fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
I gyllene ro.

(Dikten kan se något olika ut beroende på den språkliga moderniseringen, ovan version är hämtad från antologin Svensk Dikt från 1985.)

Teman, motiv och referenser

Den som är förtrogen med Stagnelius dikter kan känna igen hans återkommande tema om dödslängtan och hur den ljuva döden kontrasteras mot det hårda jordelivet. En åstundad flicka samt döden som får förlösa diktjaget förekommer på liknande sätt i Stagnelius dikt ”Den döendes brudsäng” som också i övrigt har flera paralleller med den dikt som analyseras här.

Redan titeln antyder döden och sedan markeras den annalkande döden med ord som ”svartklädda”, ”båren”, ”maskar”, ”aska”, ”slumra” och ”ro”. Andra strofens avslutning: ”Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver / Därnere hos dig.” kan tydas som ”häruppe” är jorden och ”därnere” är graven eller underjorden.

Ett annat återkommande tema hos Stagnelius är utanförskapet och otrivseln i tillvaron samt kärlekstörsten som inte besannas annat än i fantasin och vars föremål idealiseras. I ”Till förruttnelsen” är duet i dikten ett sådant föremål till vilken kärlekspassionen riktas. Påtagligt blir utanförskapet och den desperata idén om kärleken som undsättning i raderna: ”Förskjuten av världen, förskjuten av Gud, / Blott dig till förhoppning jag äger.”

Motsatserna dröm och verklighet är närvarande och det tycks som många förvandlingar sker inför det erotiska grundmotivet. Jan Olov Ullén skriver i boken Erik Johan Stagnelius att ”kärleken hos Stagnelius är ömsom öppet erotisk och sexuell, ömsom upphöjd och himmelsk, och ofta båda sakerna samtidigt”.1

Språk

I äldre dikter kan ord ha en annorlunda betydelse. Att notera i detta fall är ordet sköte. Den äldre lydelsen av sköte ska här förstås som famn: ”Slut ömt i ditt sköte…”.

Form och stil

Dikten har en strofiskt bunden form. Diktraderna har en genomgående rytm genom stavelsers betoningar som är stigande (jamber) och fallande (anapester). Detta medför ett rytmiskt flyt och det finns också ett framhävt tilltal genom användningen av utropstecken.

Noter

1. Erik Johan Stagnelius. Ullén, Jan Olov (2003), s. 164