Erik Lindegren – ”V”

Dikten “V” är skriven av Erik Lindegren (1910–1968) och ingick i diktsamlingen mannen utan väg från 1942.

V

handen darrar i svindel på stryparnas stege
giriga tårar prasslar i näktergalens tomma bur

redan själva sörjandet kräver flera dödsoffer
även en järnvägsolycka stammar förlåt

ett avskalat öga brinner: kortslutning och ensamhet
och ödet fotograferar ännu ett förvånat lik

elden härjar även det oförsäkrade hjärtat
och lidandets väktare flyr mot en fond av tro

anonyma taggar drömmer sig till verklighet
och gungar sig till törne på verklighetens sluttning

men ett rop av smärta rullar uppför ett berg
och kastar sig utför en brant för att krossa

grandios vilar smärtans flykt på örnarnas duk
medan vinden blandar artiga ansiktens kortlek

Bakgrund, form och innehåll

mannen utan väg är en av de mest kommenterade modernistiska svenska diktsamlingarna. Redan titeln med gemen begynnelsebokstav och dikternas konsekventa val av gemena bokstäver samt den minimala interpunktionen uppvisar i formen ett brott med traditionella konventioner. Vidare kan konstateras att dikterna saknar titlar bortsett från romerska siffror och att de genomgående har exakt samma formmässiga utformning, sprängda sonetter, vilka använder sju stycken strofer á två rader.

"V" är precis som övriga dikter i samma diktsamling i högsta grad bildrik och ger prov på symbolism. Raffinerade metaforer avlöser och överlappar varandra på ett sätt som samtidigt gör dikten som helhet mindre organisk.

Det spretande innehållet och det modernistiska sättet att tätt stapla metaforer påminner bland annat om europeiska poeter som Lorca och Celan. Den modernistiska dikten hade ofta en hög abstraktionsnivå, var relativt konturlös och kunde snarare vara uppbruten än sammanhållen.

Dikten ger även prov på surrealism. Bildspråk som uppvisar typiska surrealistiska drag är en hand som ”darrar i svindel”, en järnvägsolycka som ”stammar”, ett öde som ”fotograferar”, ett lik som är ”förvånat” och taggar som ”drömmer”. Ting levandegörs, agerar eller tilldelas egenskaper. Målet är inte att tillskriva ting dylika egenskaper för sakens skull utan att bruket kan medföra nya slags associationer.