Erik Johan Stagnelius – ”Vän! I förödelsens stund”

“Vän! I förödelsens stund” är en dikt av Erik Johan Stagnelius (1793–1823).

Vän! I förödelsens stund

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
 När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
 Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla.
 Och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då? – Vem är den vänliga ängel,
 Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
 Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
 Kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” –
 Och i vars levande kraft världarna röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
 Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

(Dikten kan se något olika ut beroende på den språkliga moderniseringen, ovan version är hämtad ur antologin Svensk Dikt från 1985.)

Tolkning

”Vän! I förödelsens stund” kan ses som en elegi (klagodikt) där diktjaget beskrivs som i stor själslig vånda: ”ditt inre av mörker betäckes” och samma stämningsbild återkommer senare i annorlunda metaforik: ”från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla”.

Förtvivlan tycks vara så djup att den inte ens kan uttryckas eller utlevas: ”Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss, / Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår”.

Diktjaget hyser dock hopp om räddning av en ”vänlig ängel”. Till tröst finns religionen och en nyckel i dikten är omskrivningen av Gud: ”Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” – / Och i vars levande kraft världarna röras ännu.” Det religiösa motivet kan även misstänkas av den föregående raden som inleds med ”Altaret” och avslutas ”…med prästerlig hand”.

Vad som följer sedan är ”Endast det heliga Ord” där ”Ord” skrivs med versal. Ordet går tillbaka på Bibeln och även på det antika Logos-begreppet (för bl.a. ord). Stagnelius var mycket lärd och väl förtrogen med den antika filosofin och mytologin samt bibliska motiv.

Diktens sista rad (”Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.”) är berömd och har gett namn åt två Lars Norén-pjäser. Den kan tolkas som att ur mörker, intet (”Natten”), uppstod ljus, galaxer och solar (”Dagen”). Kaos står för det oordnade kosmos och att det beskrivs som ”granne med Gud” kan tydas som att en skapare ordnat kaos till en harmonisk struktur vars vara det ändå är nära förbundet med förutsättningar för liv.

Form och stil

Dikten utgörs av en enda strof, men är rytmiskt strukturerad i avdelningar om två rader. En sådan struktur utgörs av versformen som kallas distikon, vilken blandar hexameter (sexfotad meter) och pentameter (femfotad meter) på varannan rad.